Hon föddes i Mexiko, tog vägen via England, Tyskland och några år i Sandviken, för att landa i Älvsered. HN har tidigare berättat om konstnären och språkläraren Eunice Vidals som startade sitt projekt "Sverige en kärleksdikt" på 80-talet.
– Jag tyckte direkt väldigt mycket om naturen i Sverige när jag flyttade hit. Och jag har en bra observationsförmåga. Jag tittar på snöflingorna och ser hur olika de är formade. Allt jag såg skrev jag ner. Det blev en kärleksfull beskrivning av landet. Och med ett förord och ett slutord blev det en kärleksdikt till Sverige, säger Eunice Vidals.
Dikten, 14 A4-sidor lång, avslutas med: "Du är inte mitt fädernesland.Men jag älskar Dig, Du underbara land." För två år sedan, när snart 70-åriga Eunice Vidals började på filmlinjen på Katrinebergs Folkhögskola i Vessigebro, aktualiserade hon dikten igen. Hon efterlyste jord.
– Jag ville att personer skulle skicka tre deciliter jord till mig med en lapp som beskrev varför den här jorden betyder något för dem.
Nu, två år senare, är både utbildningen och utställningen färdig. Förra veckan träffade Eunice Vidals sina lärare på folkhögskolan för sista gången. Hon slutade några veckor före resten av klassen. Hon måste resa till Sandviken där hon ska göra i ordning utställningen och multikultifestivalen som hon arrangerar i naturområdet Högsbo Bruk, 3 juni till 26 augusti.
Själv visar hon objektinstallationer, bland annat en form som ser ut som Sverige, som ska fyllas av jorden hon har fått.
– Det är så rörande. En kvinna, Gunvor som fyller 101 år i år har skrivit: "Jord från trädgården i mitt hus där jag har bott i 60 år. Först med min älskade man och nu själv". Det är otroligt vackert. Sådana brev har jag fått från Västerbotten,Skåne och hela landet.
Utöver installationen "Helig jord", där besökarna kan läsa alla lapparna som skickats med jorden, kommer hon ställa ut ut två videoinstallationer som hon har arbetat med som slutproduktion på skolan.
– Den ena åkte jag till Abisko för att filma. Den andra har jag spelat in i Gässlösa naturreservat i Varberg.
Under utbildningen i Vessigebro fastnade hon mest för konst- och dokumentärfilm.
– Jag har arbetat på en bok om hur man firar allhelgonahelgen i Mexico, hur man förhåller sig till döden där. Det ska bli en dokumentärfilm, det är mitt nästa projekt, jag har redan varit i Mexiko och börjat filma.
Och filmstudierna – de fortsätter.
– Vårterminen 2018 ska jag utbilda mig till videoreporter, hur man filmar som enmansteam, alltså.
Det är snart trettio år sedan hon skrev dikten som fortfarande ger upphov till kulturproduktioner.
– Kärleken tar inte slut. Det finns alltid något att utveckla. Dessutom håller jag på att bli ganska gammal, jag fyller 70 år i augusti. Livet varar inte för evigt och jag tycker att det vore synd om denna kärleksförklaring stannar här, hemma hos mig på min hårddisk, säger hon och fortsätter:
– Idag blåser det sådana vindar, på många ställen i världen, som gör att man vill man bygga murar och barrikadera sig. Vad tråkigt, tycker jag! Varför inte sprida lite positiva vibrationer? Jag vill engagera mig för att bygga vänskapsbroar.Särskilt eftersom jag redan är ägarinna av en kärleksdikt.
Även maken och bildkonstnären Esa Toivonen kommer att ställa ut målningar. Och under festivalen arrangeras många evenemang, en temavecka om den mexikanska konstnären Frida Kahlo, bland annat.
– Trots svårigheter i sitt liv visade Frida Kahlo alltid ett glatt ansikte mot livet. Det hade hon gemensamt med min mor som dog ung när jag var sju år gammal. Min mor var en fantastisk kvinna som har inspireratmig mycket.
Mer: I början av året besökte Eunice Vidals invigningen av Hamburgs nya konserthus. Där uppmanade hon tyska kulturintresserade att komma till Sverige i sommar:
Bakgrund till "Sverige en kärleksdikt":
Dikten skrevs på 80-talet. Dikten tonsattes och dramatiserades som ett integrationsprojekt. Maken och bildkonstnären Esa Toivonen har gjort illustrationer till dikten. Nu harEunice Vidals gjort en utställning med samma namn, med objekt- och videoinstallationer. En installation, "Helig jord", består av en jättelik kakform, formad som landet Sverige, som ska innehålla svensk jord. Eunice Vidals bad om hjälp, att nya och etablerade svenskar skulle skicka in tredeciliter jord från en plats som betyder mycket för dem, och en lapp som förklarar varför platsen är viktig för dem. Utställningen visas i Högsbo Bruk 3/6-26/8.
Dikten "Sverige en kärleksdikt" av Eunice Vidals:
Prolog
Sverige,
Du är inte mitt fädernesland,
ändå finns Du ständigt inom mig.
Du är en väsentlig del av mitt liv.
Du kommer alltid att vara levande,
närvarande, pulserande inom mig.
Jag står i ett kärleksförhållande till Dig
Du vackra land.
Om jag en dag lämnar Dig
kommer jag att göra det med tungt hjärta
och varje återseende blir tår- och glädjefyllt.
Jag har mina rötter i två länder.
Jag är en kvist av ett mångtusenårigt träd.
Trädets sav har närt mig och givit mig liv.
I mina ådror rinner indianskt och spanskt blod.
När jag är i Spanien känner jag att jag inte är en främling där;
tidernas minne talar till mig
om mina spanska förfäder
som för fem hundra år sedan
kom till Tenochtitlan, mexikafolkets*¹ huvudstad,
seglande över havet.
Mitt ursprungsarv är ändå mest dominerande:
de mytomspunna toltekerna,
de andaktsfulla teotihuakanerna,
det stolta mexikafolket,
de kunskapssökande zapotekerna,
de konstnärliga mixtekerna,*²
det gåtfulla mayafolket.
Alla de lever vidare genom mig.
Jag är urgammal.
Det är en halvindiansk kvinna
som håller Dig kär och besjunger Dig,
du vackra, svenska land.
Jag kom över havet från ett fjärran land
vars yta är mycket vidsträckt,
där det finns en mångfald av landskap:
berg, barrskog, öken, havskust, urskog.
*¹ x i mexica uttalas sh som i eng. she
*² x i mixtekerna uttalas ks
Jag kommer från en landsända där apelsiner
och citroner växer, där ståtliga mangoträd
stolta reser sina kronor mot himlen
omgivna av saftig grönska,
där det finns stora kaffeodlingar
och sockerrörsplantager och där luften
bär doften av kamelia, gardenia och jasmin.
När jag som ung kom från andra sidan havet,
anlände jag först till saxarnas land
där jag tillbringade några lyckliga,
bekymmerslösa år.
Sedan seglade jag vidare över Östersjön
och kom till vikingarnas, till götarnas
till svearnas, till samernas land.
Jag älskar det land som födde mig
och närde mig i min barndom,
men till Dig står jag i en speciell relation.
Här blev jag kvinna, här blev jag mor.
Här har jag varit ofantligt lycklig
och här har jag drabbats av mycken smärta
och djup sorg.
Du har alltid funnits i bakgrunden
för mina glädjeämnen och mina olyckor.
Du har varit mild och tröstande mot mig
som när jag lämnades kvar i skogen
och gick vilse bland granar och tallar.
Då kände jag mig ledsen och övergiven.
Jag var ensam i den stora, mörka skogen,
men skogen var inte fientlig, den var beskyddande.
Jag torkade mina tårar, lutade mig mot ett stort träd
och försökte att knappast andas
för att höra skogens röst.
Jag kände doften av fuktig mossa,
hörde hur en mild vind
susade bland trädkronorna
och lyssnade till fåglarnas sång.
Ro och styrka kom tillbaka till mig.
Jag började gå med lugna steg
och sökte mig tillbaka till bebyggelsen.
Vårarna när mina barn var små förblir oförglömliga,
men även höstarna när vi har gått i skogen
och plockat svamp och bär.
Jag kommer alltid att minnas
de svala höstkvällarna vid havet
när jag stod vid stranden
med en man jag älskade och såg
hur månen steg av från sin piedestal
och promenerade
på den blanka vattenytan.
Jag älskar årstidsväxlingarna.
Jag bär inom mig mina egna
kalejdoskopiska bilder av
höst, vinter, vår och sommar i Sverige.
Höst
Höststädning i området där vi bor.
Vi hjälps åt att kratta löv.
Det är som en folkfest innan man går i ide.
Alla pratar med varandra,
barnen får åka skottkärra
och vi grillar korv
när arbetet är färdigt.
Själv sätter jag nya lökar i min trädgård.
Jag sätter förhoppning och tilltro
ner i den mörka jorden.
En vacker höstdag åker mina barn och jag
på svamputflykt.
På avstånd ser det ut
som om det vore skogsbrand:
löven har blivit gula, roströda, bruna...
Det är svårt att hitta kantareller.
De kamouflerar sig bland de gula löven
som har fallit.
Plötsligt hörs det några glada barnskrik.
De har hittat en stor kantarellfamilj!
Det finns inga rynkade tofsskivlingar kvar,
men korgen är tung av stensoppar,
föränderliga tofsskivlingar, sandsoppar,
fårtickor, strävsoppar, honungsskivlingar,
taggsvampar, smörsoppar, aspsoppar,
och vi har även hittat några läckra blodriskor!
Vi sitter på en trädstubbe
och äter vår medhavda matsäck.
Jag berättar en saga för barnen:
-Sköna fröken Kantarell,
vill ni gifta Er med mig?
Jag är den lene Sammetssoppen.
-Vi får se, vi får se.
-Sköna fröken Kantarell,
vill ni gifta Er med mig?
Jag är den starke Stensoppen.
-Vi får se, vi får se.
-Sköna fröken Kantarell,
vill ni gifta Er med mig?
Jag är den glänsande Smörsoppen.
-Vi får se, vi får se.
-Sköna fröken Kantarell,
vill ni gifta Er med mig?
Jag är den tegelröde Björksoppen.
-Vi får se, vi får se.
-Men, oh! Vem kommer till mig
klädd i sådan prakt,
med röd mantel och prickig hatt?
-Vill Ni gifta Er med mig?
-Man kallar mig Flugsvamp,
lilla fröken Kantarell,
och på er andra fråga,
Vi får se, vi får se...
På hösten har jag många bestyr i köket.
Jag bakar och fryser äppelpajer,
kokar lingonsylt,
fryser bär och gör lingondricka,
rensar, lagar eller torkar svamp.
Senare på hösten plockar vi trattkantareller.
Träden har då tappat sin praktklädsel.
Det är frost i mossan.
Vi fryser om fingrarna när vi plockar.
På avstånd ser det ut
som om det kom rök från marken.
Vi hör några fågelrop.
Plötsligt hör vi någon gå på de torra löven
och en kvist brytas.
Vi tror oss se en skugga bakom oss.
Vi känner oss iakttagna.
Vi ser på varandra.
Kan det vara ett troll?
Allhelgona
Allhelgonadagen tycker jag om att gå
till kyrkogården
och se på de brinnande lågorna som glimmar i mörkret.
Jag tänker på dem som har dött.
Vinter
Vintern börjar. Mörka dagar. Ingen sol.
Människorna ser mot marken när de går.
Alla skyndar sig att komma inomhus.
Att skotta snö. Oh! Vilken börda!
Plötsligt, mitt i det mörkaste mörkret,
uppenbarar sig Lucia med sitt följe
och sprider ljus omkring.
Människorna gör en paus,
dricker kaffe och njuter av lugnet och sången.
Hemma hos oss luktar det saffransbröd
och nygräddade pepparkakor.
Sedan är den korta pausen slut.
Nu rusar förbi mig en stor mängd
trötta människor.
Somliga bär stora paket,
andra står i långa köer i affärerna
och förbereder sig för årets stora fest
genom att köpa kläder, böcker, parfym,
inlagd sill, rimmad skinka, mobiler,
dataspel, pepparkakor, nötter,
glitter, julmust, öl och chokladkonfekt.
Och så blir det Jul igen!
Små tomtar tisslar och tasslar i husen
och förväntar sig ett grötfat.
I alla vardagsrum står en pyntad gran
och i alla fönster hänger en adventsstjärna
eller står en ljusstake med elektriska ljus.
Då blir alla trötta människor glada igen.
De ler mot sina grannar,
står och pratar, ger varandra blommor
och konfektaskar
och utbyter lyckönskningar.
På Julafton sitter den svenska familjen
och ser på Kalle Anka och hans vänner.
Vi tittar också på Kalle Anka
och på adventskalendern på TV,
men dessutom läser jag för mina barn
om Barnet som föddes
för två tusen år sedan
för att bringa människorna ett budskap
om frid, kärlek och hopp.
Det är nyårsafton.
Barnen och jag går på en kort promenad
när det nya året just har börjat.
På backen där vi bor
brinner många marschaller
på bägge sidor om gatan.
Det snöar. Vi står under en gatlykta.
Vi ser upp och betraktar mot ljuset
hur snön faller lätt, lätt
i stora flingor.
Jag älskar att se när det snöar.
Det finns så många olika typer av snö!
Ibland faller den till marken som diamantpulver,
andra gånger som små stjärnor
eller som stora, lätta bomullstussar.
När jag var barn,
tyckte jag om att ligga på magen
på gräsmattan
och se på de långa grässtråna.
Jag undrade
om det levde några små människor där
och om jag kanske befann mig i ett rike
där det härskade ett kungapar
omgivet av små undersåtar
som hade klöver
och maskrosor till bostäder.
Nu tycker jag om att böja mig
och se på snön på nära håll.
Kan jag möjligen befinna mig
i Snödrottningens rike?
Hon som lever i ett ispalats
med sina undersåtar
vars kläder består av små,
glittrande stjärnor?
Vintern går mot sitt slut.
När temperaturen stiger något
och snön börjar smälta,
bildas det vackra istappar.
När min son var tre år gammal,
överraskade jag honom
när han höll på att gömma en istapp i en låda.
Han förklarade att den var så vacker,
att han ville ha den kvar för alltid!
Jag skulle också vilja ha kvar i mitt minne
för all framtid,
alla glansiga istappar jag sett,
alla glittrande stjärnor,
allt diamantpulver,
för att ta fram dem när jag blir gammal,
och tänka tillbaka på de underbara
vita vintrarna i Sverige.
Solen värmer, snön bländar.
Det blir mildare i luften.
Det börjar droppa ifrån taken.
Nu är vårfloden här!
På tidningarnas löpsedel står det att
någon har hittat den första tussilagon!
Från mitt sovrum kan jag se två skator
som flyger och bär i näbben
små kvistar till sitt bo.
Allt börjar gå i en annan takt.
Människorna rusar inte längre förbi varandra
stirrande mot marken.
Deras rynkade panna blir slät och avslappnad.
När jag först kom till Sverige,
undrade jag varför så många människor
stod tysta vid busshållplatserna,
varför andra stod lutade mot någon fasad
eller satt på rådhustrappan
och varför alla blundade med ansiktet mot himlen.
Väntade de på någonting särskilt?
Rörde det sig om en meditationsstund?
Tillhörde de någon speciell sekt?
Så småningom förstod jag att
de var solhungriga människor
som nu njöt av solen
som av en smekning.
Innan naturen hinner ikläda sig sin praktdräkt
får de bebyggda områdena färgklickar
i form av dunklätt björkris.
Människorna putsar sina fönster
och börjar rusta till vårens fest.
Det är skärtorsdag.
Förr flög häxorna på sina kvastar
till möte i Blåkulla
denna ödesdigra natt.
Nu håller sig de söta påskkärringarna
kvar i sina bostadsområden.
De har röd färg på kinderna
och bär en kjol de lånat av farmor.
De ringer på dörren och önskar
”Glad Påsk!”
som jag tolkar som ”Glad vår!”
Det är långfredag.
Barnen och jag åker till den fina
lilla kyrkan i Årsunda
och hör predikas om liv och hopp.
Ömsom skiner solen, ömsom haglar det
när vi kommer hem från kyrkan.
Lövträden klär sig nu i ett gredelinskimmer.
En dag när vi är i skogen
hittar vi en stor vitsippsäng!
Jag böjer mig och betraktar de gamla löven,
de som föll i höstas. De ligger kvar ännu,
när den milda luften och ängsblommorna
förebådar att våren har kommit.
Dessa löv har ändrat färg och
har blivit mörkare.
De bildar en matta på många ställen
och genom den tränger
blåsippor och vitsippor fram.
Trädknopparna börjar spricka.
Den stora förlossningen sätter igång.
Liv spirar fram från jorden
i form av grässtrån,
tulpaner, påskliljor, maskrosor...
och små flitiga insekter
börjar bebo den späda grönskan.
Det är vårstädning i området där vi bor.
Vi krattar och plockar upp kvistar.
Barnen får åka motorskottkärra.
Sedan bjuds det på läskedrycker och öl
när arbetet är färdigt.
Människorna pratar med varandra
och ser glada och upprymda ut.
Se där: Tranor! Tranorna har kommit!
Och senare välkomnas sköna maj
med majkase, fyrverkeri, sång och tal.
Staden får nytt liv.
Plötsligt ser man på gatorna många mammor
som skjuter barnvagnar.
I bostadsområdena ser man glada barn
som har fått nya cyklar.
En lastbilschaufför gör en paus
och äter glass vid en bensinmack.
När jag går förbi ett pensionärshem
ser jag flera äldre människor
som sitter på en bänk och pratar.
En mycket gammal kvinna står på första våningen
halvskymd av gardinen
och tittar ut genom fönstret.
Jag undrar vad hon tänker på
när hon ser några livliga barn cykla förbi
och när hon betraktar björken
med de nya ljusgröna löven
som finns vid hennes fönster.
Jag undrar om hon då tänker på sitt kära,
efterlängtade barn som hon aldrig fick,
eller på den älskade som friade till henne
den där vackra vårdagen för länge, länge sedan?
Nu är här en tid jag älskar,
när luften bär doften av liljekonvalj och syren...
En ganska sval dag i juni
ser man mängder av finklädda barn
som går till skolan
vars ingång är prydd med späda björkar.
I aulan sjunger unga röster
om sommaren som kommer,
och det är något speciellt i luften
när alla sjunger
”Den blomstertid nu kommer...”
På stan ser man många vackra ungdomar
i vita sommarkläder
och bärande studentmössa.
Jag fröjdar mig åt att betrakta
dessa unga människor
som har levt våren i sitt liv
och som nu börjar gå in mot sommaren.
Älvornas dans
En försommardag i skogen.
Luften är söt, solen skiner svagt
genom en lätt dimma.
Jag sätter mig vid en bäck, blundar
och njuter av tystnaden.
Jag kan förnimma att jorden andas.
När det är som tystast,
flödar en mäktig melodi fram.
Det är som om skogen vore
en enda stor symfoniorkester.
De mörka tonerna kommer omväxlande
från trädstammarna och stenarna,
de ljusa från den svaga vinden
som varsamt böjer trädkronorna
och från insekterna
som surrar omkring.
Under denna konsert hörs några fåglar
som sjunger i kör
och även en som sjunger solo.
Jag anar några lätta, gracila fotsteg
och vill inte öppna ögonen,
vill inte bryta förtrollningen
men är säker på att älvorna dansar omkring mig.
De knappast rör marken.
Deras långa, blonda silkesmjuka hårsvall
och deras skiraste klädsel
svävar i luften.
De bär kransar av väldoftande örter
och ängsblommor.
Skogsmelodin blir svagare.
Jag öppnar ögonen och känner fortfarande
en dunst av väldoftande örter och blommor
som har svävat förbi mig.
Temperaturen stiger. Barnen går barfota.
I närheten av vårt hus finns ett härligt maskrosfält.
Mina barn överraskar mig nästan varje dag
med små buketter vilda blommor
Midsommar
Vi ser majstången resas upp.
Alla barn är som blommor
som med sina färger,
volanger, rosetter och hattar
pryder den nya gräsmattan.
Jag tänker tillbaka på det år
då min dotter var ett spädbarn.
Jag flätade en blomsterkrans
för att smycka henne
till midsommarfirandet.
Kommer hon i år att lägga sju ängsblommor
under sin kudde för att på den förtrollande,
nästan obefintliga midsommarnatten
drömma om sin tillkommande?
Linnéa, smörblomma, blåklint,
midsommarblomster, gullviva,
prästkrage, rödklöver...
”Vem är du?
Hur ser du ut?”
Vi möter flera unga par
som håller om varandra
och verkar vara nykära.
Hemma festar vi med sill, färsk potatis,
gräslök och färska jordgubbar med glass.
Midsommardans
Dans på lövad bana. Från högtalarna
kommer tonerna av en hurtig melodi.
Stämningen är hög.
Människorna rycks med av musiken
som ömsom är snabb, ömsom långsam, romantisk.
En medelålders man med stor mage
torkar sig i pannan.
Sen blir det en vals,
och i flera av de dansandes ögon
ser jag en glimt av nostalgi, förväntan, åtrå.
Två unga väninnor sitter avsides.
De håller var sin prästkrage i handen.
De småpratar och fnittrar:
”Älskar, älskar ej,
älskar, älskar ej...”
Nu klingar åter en glad melodi genom högtalarna:
Maries visa
Marie i Torsåker
är en vacker tjej
som jag skulle vilja
ha bara för mig.
Jag har börjat spara
för att köpa en gård
jag såg i Torsåker
där jag var igår.
Och sen skall jag spara
till en tjusig skrud
som kommer att bäras
av min söta brud.
Vårt bröllop skall firas
med pompa och ståt,
och då skall det dansas
i dagarna två.
Av livet jag önskar:
min söta Marie,
en stor skara ungar
och ett stuteri.
Näcken
Jag promenerar i skogen och kommer till en bäck.
Jag stannar upp för att plocka några smultron
som lyser i grönskan
och just när jag stoppar de röda bären i munnen,
hör jag att någon plaskar i vattnet bakom mig.
Skogsmelodin börjar ljuda
med lekfulla, sensuella,
förföriska toner.
Jag har hört talas
om att näcken håller till i bäcken
och jag överväldigas av en obeskrivlig känsla.
Jag dristar mig inte att vända mig om
för att se vem som är i vattnet.
Det börjar regna i små droppar.
Mitt hår blir vått
och blusen klistrar sig på min kropp.
Jag blundar med ansiktet mot himlen.
Jag skulle vilja förlänga detta magiska ögonblick
men samtidigt grips jag av panik.
Jag bestämmer mig
och springande söker jag mig
bort från skogen
just när det lätta regnet
omvandlar sig till en ordentlig skur.
En ljummen augustikväll sitter jag
hos mina goda vänner på deras altan
som är prydd med lyktor och njuter av
dillkokta kräftor, vin och musik.
En kväll längre fram, med andra vänner,
är jag med på en surströmmingsskiva.
Det vattnas i munnen på mig
när jag rensar den första fisken.
Vi skålar i äkta Östgötasädes
och pratar om soliga semesterminnen.
En snäll grannfru ger mig plommon
från sin trädgård.
En kväll går barnen ut och pallar äpplen!
Det börjar bli kyligt i luften
och sommaren börjar övergå i höst...
Alla dessa bilder av Dig bär jag inom mig,
Du vackra land.
Inne i mig finns inspelad en melodi som heter Sverige.
Däri ingår många moll- och många durtoner:
Minnet av den dag jag lämnades kvar i skogen
och gick vilse bland granar och tallar,
små barnahänder som plockar liljekonvaljer,
långsamma simtag mellan himmel och skog,
kärleksord sagda med innerlighet vid en sjöstrand
en kall höstdag,
glada barnskrik i svampskogen,
månbelysta kvällar vid havet,
en älskad väns skjortkrage
vätt av mina tårar,
långa istappar hängande som en ridå,
leenden av de många människor jag mött,
syrendoft i luften,
små, glittrande stjärnor
som faller långsamt till marken...
Dessa teman blandar sig,
byter plats, svävar, flyger, såsom höstlöven
som har fallit från träden och som en kraftig vind
sätter i rörelse.
Allt detta utgör en väsentlig beståndsdel av mig.
Där jag finns kommer Du alltid att finnas.
Du kommer för all framtid att förbli levande,
närvarande, pulserande inom mig.
Du är inte mitt fädernesland.
Men jag älskar Dig,
Du underbara land.
