Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

David Bowie poserar bredvid sin Rolls Royce 1973.

En värld utan Bowie känns overklig

“Put on your red shoes and dance the blues”

För mig började det med Let’s dance. Kanske inte den allra bästa instegspunkten när det gäller David Bowie, men ibland har man inget val. Året var 1983 och jag skulle fylla 12. Jag gick i mellanstadiet och var helsåld. Hela den sommaren 1983 gick jag och gnolade på titelspåret, på China girl och Modern love.

Hur sammanfattar man en karriär som Bowies? Han var ju inte EN artist. Folksångaren från 60-talet som blev glamrockare. The thin white duke som flyttade till Västberlin och skapade en geniförklarad albumtrilogi - Heroes, Low och Lodger - i murens skugga. Från hårdrocken med Tin Machine kring skiftet mellan 80- och 90-tal till electronican på 1997 års Earthling.

Kompositören Philip Glass - som själv gjort symfoniska tolkningar av några av Bowies verk - sa en gång att Bowie gjorde “ganska komplex musik förklädd till enkla stycken”. Det är en träffande beskrivning. Låtar som Ziggy Stardust, Life on Mars och Heroes har en bedräglig enkelhet som gör att låtarna går in och fastnar men under ytan öppnar sig djup och skevheter - såväl i text som i musik och produktion - som får dem att dröja sig kvar och som gör dem till en brygga mellan pop och konstmusik.

Bland hans mest varaktiga avtryck är att han i rockens mest machopräglade era på 70-talet förde in det androgyna och könsöverskridande.

Så hur sammanfattar man en karriär som Bowies? Det självklara svaret är naturligtvis att det inte går. De flesta artisters karriärer framstår klarare och tydligare när man sammanfattar dem. Det som gör David Bowie unik var hans förmåga att söka nya vägar, att hitta nya spår, att förbli relevant. Det låter sig inte sammanfattas.

Efter en tioårig frånvaro från offentligheten dök han upp igen för tre år sedan med den tillbakablickande The next day där han återförenades med gamle samarbetspartnern och producenten Tont Visconti som bland annat rattat Berlin-trilogin. På första singeln, som släpptes på Bowies 66-årsdag, fanns det gott om referenser till hans tid i den då delade staden både i text och musik.

Sista skivan, Black star, släpptes i fredags, på hans födelsedag, till smått lyriska recensioner. Utan att tappa sitt eget uttryck dök han ned i komplicerade rytmer, en närmast dystopisk ljudbild och frijazzsaxofoner. Även där är det något av en återkomst. Bowies första instrument var saxofonen och som 14-åring hade han svårt att bestämma sig om han skulle bli en ny John Coltrane eller rocksångare.

Det blir inte mer. I söndags gick han bort efter en lång tids kamp mot cancern. Han blev 69 år gammal.

"En värld utan Bowie känns overklig", skriver en god vän till mig på Facebook. Jag kan bara hålla med.