Ben Lerner | Varför alla hatar poesi

ANNONS
|

Den aversion alla känner mot poesi hänger samman med dess enorma anspråk, försäkrar Ben Lerner i sin lilla essä "Varför alla hatar poesi". Egentligen vill poeterna skapa ett stycke gudomligt material, menar han, och det är de där förfärliga anspråken som får poesin att haverera. Själva uppdraget är helt enkelt omöjligt. Det som förblir intakt är bara det poetiska rummet, scenen, det sammanhang där det stora miraklet ska inträffa.

Lerner har väl både rätt och fel. Jag har läst åtskilliga dikter som uppfyllt den där våldsamma ambitionen, som kort sagt kunde skrivits av gudar. Samtidigt är poesin, ungefär som Lerner hävdar, besvärad av att dess anseende och nimbus är större än poeterna och läsarna riktigt kan hantera.

ANNONS

Lerners tes är alltså att både poeter och läsare måste misslyckas och just detta skapar vrede och ett allmänt hat mot poesin. Jag tror att han överdriver på den punkten. De flesta är nog snarare likgiltiga. Och det beror på att poesin uppfattas som alltför svår eller obegriplig, i varje fall den modernaste.

Det hat Lerner spårar är i så fall ett rätt nytt fenomen. Förr kunde ju folk dikter utantill. De var lätta att lägga på minnet och i själva verket byggda för det syftet. Nu är det snarast tvärtom, poeterna undviker metriska regler och experimenterar ständigt med form, stil och grafik.

Lerner utdelar, som i en pamflett, en rad klacksparkar mot andra essäister. Den diskussion om poesin han ger sig in i hör hemma på hans egen nordamerikanska kontinent och så gott som alla hans exempel är också hämtade därifrån.

Författaren är trogen sitt ämne så till vida att han själv brukar poetiska medel i essän. Det vimlar av färgstarka bilder och skarpt lysande formuleringar i boken.

Essäister brukar ju gärna söka sig fram i obanad terräng, skumpa omkring på oländiga vägar osv. Men här blir den alldeles oindelade framställningen svår att överblicka, trots att jag försöker skumpa med efter bästa förmåga. De stödord som finns i marginalen är ofta så besynnerliga att de inte är till mycket hjälp när man letar efter de större sammanhangen.

ANNONS

Rak är Lerner nästan aldrig men oavbrutet skarp, ja frän mot dem som tänker i andra banor eller ger sina ord en innebörd han inte kan godkänna.

Själv tycker jag illa om (men hatar inte) hans i överkant sofistikerade hållning. Fast briljant är han ju - även om hans finlir nog egentligen inte minskar hatet mot poesin.

ANNONS