Tidningsintervjuer, radioinslag och medverkan i SVT:s Babel. Litteraturprofessor Yvonne Leffler har ägnat ansenlig tid under våren åt att berätta om sin forskning kring Sigge Starks författarskap.
–Mina studenter har ingen aning om vem Sigge Stark är. Men äldre läsare minns författaren, som en period var Sveriges mest lästa och samtidigt blev så kritiserad.
Yvonne Leffler är ändå förvånad över all uppmärksamhet kring boken Sigge Stark – Sveriges mest produktiva, utskällda och lästa författare.
–Hon tycks vara ett begrepp som många kan relatera till.
Hon, ja. Sigge Stark är en pseudonym för Signe Björnberg, författaren som debuterade med en tidningsnovell 1921 och fram till sin död 1964 skrev minst 115 romaner och massor av noveller. Romanerna publicerades oftast först som följetonger i veckotidningar som Vårt hem, Husmodern och Året Runt och gavs sedan ut i bokform.
Yvonne Lefflers intresse för författaren började på 1990-talet då Leffler arbetade vid Karlstads universitet.
–Jag skrev en konferensrapport om svensk motstånds- och beredskapslitteratur och fann den hos Sigge Stark. Flera av hennes berättelser anknöt till krigssituationen, hon skildrade till exempel goda svenska hjältar som hjälpte flyktingar över norska gränsen och skrev en trilogi om finska vinterkriget.
Några år senare arbetade Yvonne Leffler med en uppsats om Värmlandsförfattare till boken Vad är värmländskt (2003) – och där var hon igen, Sigge Stark. Signe Björnberg och maken Gösta flyttade till Ransäter i Värmland 1937 och flyttade sedan runt i Värmland resten av livet.
–Jag hade alltså mycket material om Signe Björnberg och bestämde mig för att göra något mer av det. De senaste två somrarna har jag tillbringat på universitetsbiblioteket.
Där plöjde Yvonne Leffler årgång efter årgång av de tidskrifter Signe Björnberg medverkade i, för att spåra upp alla noveller som inte fanns listade någonstans. Även kring romanerna rådde oklarheter.
–Ibland har en och samma roman flera olika titlar, och tvärtom kan en titel visa sig vara flera olika romaner. Kungliga biblioteket har bara ett fåtal av romanerna, trots att biblioteket i lag är ålagt att samla svensk litteratur.
Yvonne Leffler har bringat reda i Signe Björnbergs omfattande produktion – och dessutom har litteraturprofessorn läst det mesta. I hennes tjänsterum på Humanisten vid Göteborgs universitetet fylls flera hyllplan av Sigge Stark-romaner i många sorters utgåvor. Somliga färgglada, ofta i pocket, men även inbundna, i påkostade serier.
–Det fanns också läsare som själva lät binda in böckerna, för att det skulle se snyggt ut i bokhyllan, säger Yvonne Leffler och visar några tjocka volymer i halvfranskt band.
För där fanns en hake: Signe Björnbergs böcker saknade litterär status och blev nedskrivna av kritikerna, framför allt efter andra världskriget.
Hade kritikerna rätt?
–Hon blev med åren mer och mer av en massförfattare, 1943 skrev hon till exempel 10 romaner. Men jag har funnit att hennes tidiga noveller och flera av de tidiga romanerna är mer komplexa. Hon var en god berättare, läsaren dras med till sista meningen. I dag är hon också spännande som tidsfenomen, hennes böcker utgjorde populärlitteraturen, det människor läste, under flera decennier på 1900-talet.
Massproduktionen hade sin förklaring. Signe Björnberg och hennes man födde upp travhästar, en verksamhet som krävde mycket pengar. Författaren var ofta tvungen att be om förskott och satt sedan fast i ekonomiska avtal som tvingade henne att bokstavligt talat skriva för livet.
–Visst var hon utnyttjad av förlagen. Till skillnad från Emilie Flygare-Carlén, som 100 år tidigare förstod vikten av att behålla rätten till sina verk, fick Signe Björnberg sällan pengar vid nyutgåvor eller nytryck av böckerna, säger Yvonne Leffler.
Som hästuppfödare, och senare även hunduppfödare, var Signe Björnberg väl förtrogen med svensk landsbygd. Hennes berättelser utspelas oftast i småbrukarmiljö, i ett mellansvenskt skogslandskap.
–Hon har en bredd som andra populärförfattare saknar, hon skrev inte formellitteratur som Nick Carter eller Barbara Cartland.
Signe Björnberg skrev äventyr, romantik, kriminalhistorier och mysrysare – gärna med flera intriger samtidigt – och vände sig till en bred läsekrets.
–Den manliga pseudonymen gjorde att även män lockades att läsa henne.
När kritikerna under 1940- och 50-talen gick fram som hårdast försvarade sig Signe Björnberg i intervjuer.
–Hon lyfte fram att förlagen bara ville ha kärlek, kärlek, kärlek, säger Yvonne Leffler.
Dessutom brukade Signe Björnberg hävda att hennes böcker var porten till annan litteratur för många läsare. Så menar Yvonne Leffler att populära författares verk fungerar även i dag.
–Unga med läshunger kan läsa allt, sen går de vidare. I vår tid är det Twilight- och Hunger games-böckerna som har den effekten. De har stort inflytande på läsarna och jag är intresserad av hur berättelserna speglar vår tid.
Yvonne Leffler har på olika sätt studerat populärkultur, bland annat har hon undersökt människors förhållande till skräckfilmer och skräckromaner i boken Skräck som fiction och underhållning. Hon har också skrivit om Nordic noir, det skandinaviska deckarundret, och om chic lit.
–Chick lit börjar ofta där askungesagan slutar. Berättelserna kan ses som rådgivningslitteratur för unga kvinnor, säger hon och lyfter fram ett specifikt svensk drag inom genren:
–Yrkesidentiteten är oerhört viktig för svenska kvinnor.
För närvarande är Yvonne Leffler forskningsledare för ett projekt om kvinnliga svenska författares ställning i Europa på 1800-talet.
–Kvinnliga romanförfattare dominerade totalt på den internationella scenen, som Emilie Flygare-Carlén, Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf.
Omfattande internationella framgångar kom aldrig Signe Björnberg till del, men hennes böcker finns översatta till de nordiska språken samt nederländska och en roman till tyska. I Norge gavs böckerna ut i nyutgåvor ända in på 1990-talet.
–Jag tror de har fungerat som en nostalgitripp där, Norge var senare än Sverige med samhällsomvandlingen från landsbygd till stad.
Översättningarna ligger dock utanför Yvonne Lefflers forskningsområde.
–Det skulle förstås vara intressant att undersöka bakgrunden till den stora nyutgivningen av hennes romaner på norska mellan 1990 och 2009.
Yrke: Professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.
Född: På Råå, Helsingborg, 1959.
Bor: I Göteborg.
Familj: Make, katt, syskon och syskonbarn.
Fritidsintressen: Opera, vandringar, mat, kultur- och naturutflykter.
Läser gärna: Litteratur från ickeeuropeiska kulturer som Japan och Afrika.
Aktuell: Med boken Sigge Stark – Sveriges mest produktiva, utskällda och lästa författare.
