Sigge Eklund blev besatt av dramat

Sigge Eklund fick nog av att söka inåt. I fiktiva ”In i labyrinten” flyttar han ur sig själv och skildrar människans behov av att veta. Vi pratar om barndomen, som lämnade ett hål i bröstet, den stora kärleken och mediestormen kallad ”Filter-bråket”.

ANNONS
|

Torsdagen den 3 maj 2007 försvann den fyraåriga flickan Madeleine McCann. På en av familjens sista semesterdagar i Portugal bokade föräldrarna bord på en restaurang och lämnade tre sovande barn på hotellrummet.

När mamman tittade till dem vid tiotiden gjorde hon upptäckten: Det äldsta barnet var borta.

Ett duggregn gör oss sällskap på vägen till Bonnierförlaget. I ett av de anrika rummen sitter Sigge Eklund med ena benet över det andra, klädd i svart kavaj och slitna sneakers.

Fallet McCann orsakade känslostormar världen över. Inte minst hos honom.

– Skillnaden var att jag blev besatt av folks besatthet och intresserad av svenskarnas reaktioner. Portugal, England och Sverige fortsatte att skriva om det i två år. Jag funderade på om det kunde vara så att vi har så många öppna sår fortfarande. Från Palmemordet, Estoniakatastrofen, tsunamin.

ANNONS

Sigge Eklund utmanade sig själv i att inte ha en åsikt, vilket visade sig vara omöjligt.

Hjärnan jobbade konstant på en teori. Han började forska på ämnet ovisshet, som senare blev grunden till ”In i labyrinten”.

I romanen försvinner elvaåriga Magda Horn. Föräldrarna är två av fyra huvudkaraktärer som skildras skyddade bakom sitt yrke.

– Jag märkte att vissa går i gång på ovisshet. Det blir speciellt tydligt när man reser med ett sällskap. Vissa tycker det är härligt att kasta sig ut i äventyret utan planer och andra går med guideböcker i handen, säger han.

Hur är du?

– Jag har alltid pendlat mellan att formulera hur allt ligger till och känna att allt jag sagt under dagen låter fånigt. Det är en av anledningarna till att jag skriver en bok om just sådana människor: De som har en tydlig vokabulär för hur världen fungerar men som får anledning att tvivla på sina regelverk.

Orden är väl valda. I tryck ser formuleringarna närmast konstlade ut, som om han inte verkligen pratar sådär på riktigt. Det gör han. I språket är han säker. En stark kontrast till de snart trevande stegen framför kameran.

Romanen är hans första som inte baseras på självupplevda händelser. Men det vore ju otypiskt Sigge Eklund, som vrider och vänder, att inte tänka steget längre. För var går egentligen gränsen mellan fiktion och sanning?

ANNONS

Även fantasier, overkliga karaktärer och känslor bottnar ju i någonting, framhåller han.

– Att söka inåt var ett projekt jag höll på med under flera år. Jag var besatt av barndomen. Åkte ut till Akalla, där jag växte upp, och gick omkring om nätterna, bläddrade genom fotoalbum… Barndomen var lite av en gåta. På ett sätt lycklig, men lämnade mig på ett annat sätt med ett hål i bröstet, säger han och pratar om relationen till sin pappa, ekonomen och författaren Klas Eklund.

– Jag var besatt av honom. I barndomen kunde jag vara hans publik och han min idol. När jag började bli vuxen blev det problem. Det kom fram att vi var olika och jag blev arg på honom. I dag tänker jag att det inte var hans fel. Det känns nästan absurt att jag skrev boken och att den gavs ut. Det känns privat.

Hur är er relation i dag?

– Den är bra, tycker jag. Det låter som en klyscha men det var viktigt för mig att han skulle läsa boken. Till det att jag skrev den kunde jag bli nervös när han klev in i rummet. Den mest intressanta frågan är om han köpte min version, att han respekterade min upplevelse. Och det gjorde han.

ANNONS

För 15 år sedan träffade Sigge Eklund sin ”enda på miljonen”. 48 timmar senare var de förlovade och i dag har de tre barn tillsammans. Han lyser upp när jag berättar om ett uttalande jag läste, där han kallade mötet för sin största framgång.

– Många är självkritiska i onödan och tror att det är deras fel att de inte träffar någon. Det är onödigt och sorgligt, att de anklagar sig själva. Det är ingens fel när två personer inte passar ihop. Det är så många plan som ska klaffa. En människas lukter, smak, stil. Många nöjer sig ändå. Men det är en annan diskussion, säger han och bryter en kardemummabulle på mitten.

– Har du hittat din?

Under sina två år i Los Angeles bodde Sigge Eklund granne med medieprofilen Filip Hammar. Efter jobbet som redaktör för Filip & Fredriks (Wikingsson) podcast fick Sigge Eklund idén om att göra en egen.

Han tog kontakt med Alex Schulman, som han lärt känna efter att ha intervjuat honom för tidningen Bon, och de startade Alex & Sigge. I dag har de över 300 000 lyssnare.

– I de första 50 avsnitten kunde jag prata om saker jag funderat på hela livet. Någonstans tog de slut. Jag har aldrig läst så mycket som nu, för att hitta nya tankar. Det har blivit svårare att överraska. Det är som ett fotbollslag. Om man tittar på 98 matcher börjar man förstå strategin, säger Sigge Eklund.

ANNONS

– Många lyssnare säger ”det känns som att jag känner er” och jag tänker att de faktiskt gör det. Ibland kan jag få en skräckkänsla och tänka: Vad har jag gjort? Det är så naket.

Vid sidan av sina projekt utgör Sigge Eklund kärnan i ”Filter-bråket”. I ett reportage som publicerats i magasinet Filter (nummer 37) gick journalisten in för att ”spåra de narcisstiska arvet genom tre generationer Eklund”.

I texten ställs intervjuer med Klas, Sigge och brodern Fredrik mot personlighetsstörningen.

I sin debutroman ”Det är 1988 och har precis börjat snöa” påstår Sigge Eklund själv att hans släkt lider av en ”narcissistisk förbannelse”. Huruvida Sigge Eklund var med på journalistens vinkel eller inte har diskuterats och många erkända branschnamn har hängt på debatten.

– Det är en sak att en son skriver någonting om sin pappa, där han försöker förstå sin barndom, men att en journalist lurar en person och säger att han ska skriva en text om boken men sen kallar oss personlighetsstörda är väldigt konstigt.

Dagen vi ses har snöbollseffekten lett till ännu en debatt kopplad till Sigge Eklund på Aftonbladets kultursida (11/4). Det finns ingen plats för granskande journalistik i podcastvärlden, påstår journalisten.

– Den artikeln är bortom mig och handlar om andra saker, säger Sigge Eklund. Gammelmedia versus digital media. Podcasten kallar de en lägre form av publicistisk och Filter är den gamla skolans journalistik. Vissa passar på att kanalisera sina aggressioner mot mig.

ANNONS

Vi lämnar bråken och den halvätna bullen på bordet, går uppåt i byggnaden och letar inramningar till fotograferingen. Passerbrickan tar oss vidare, runt, in och ut ur rum, genom en annan labyrint.

Född: 21 april 1974.

Aktuell: Med romanen ”In i labyrinten”. Hörs i podcasten Alex & Sigge tillsammans med Alex Schulman.

Familj: Barnen Viggo, 11, Truls, 9, och Belle, 3 med hustrun Malin. Son till ekonomen Klas Eklund, bror till fastighetsmäklaren Fredrik Eklund och sonson till Dramaten-skådisen Bengt Eklund.

Tidigare böcker: ”Synantrop” (1999), ”Den sista myten” (2002), ”Det är 1988 och har precis börjat snöa” (2005) och ”Varulvsdansen” (2007).

Läser just nu: Historien om Hans Scheike av Magnus Utvik, ”Tuktad till frihet”, och ”Hur kunde det ske?: myt och motmyt” av Barbro Eberan, en bok om Förintelsen.

Litterär förebild: Jag har lite släppt Lionel Shriver, men Ian McEwan är fortfarande otrolig.

ANNONS