Romanen föddes i Göteborg

2011 lånade Jonas Hassen Khemiri sin mormors gamla bil för en helgvistelse i Göteborg. Där och då föddes idén till Allt jag inte minns – författarens första roman på nio år.

ANNONS
|

Jonas Hassen Khemiri har inte varit generös med romansläppen. 2012 gav han visserligen ut kortromanen Jag ringer mina bröder , men för att hitta ett längre bokprojekt, får vi gå ända tillbaka till 2006 års Montecore. Varför denna avhållsamhet?

– Det är så att jag har väntat på en historia som inte kunde gestaltas i en annan form. Den här berättelsen som handlar mycket om beständighet och vad vi lämnar efter oss kändes perfekt att berätta mellan bokpärmar, säger Jonas Hassen Khemiri.

Idén till Allt jag inte minns, romanen om den förolyckade Samuel och hans vänners minnen av förloppet, kom till författaren under en festivalvistelse på Way out west 2011.

ANNONS

Han skrattar.

– Jag vet inte hur mycket Göteborgskoppling du behöver. Men Dagens Nyheter hade i alla fall gett mig i uppdrag att skriva en recension över festivalen.

Khemiri lånade sin mormors bil och åkte ner till landets andra stad, där han hade en fantastisk festivalupplevelse. När han kom hem och skulle sätta sig ner för att skriva, gick det dock uruselt.

– Det kändes som att jag var en dålig karaokesångare. Jag menar, jag är ju ingen musikjournalist och behärskar inte formen över huvud taget.

Han bestämde sig för att vara ärlig mot sig själv, och utgå från där han och hans tankar befann sig för tillfället. Texten, som kom att heta Mormors Mitsubishi, blev därför en bearbetning av att mormodern, som stod honom mycket nära, förlorade mer och mer av sitt minne för var dag som gick.

– På DN var de väl lite fundersamma över att de fick en text om min mormor när de ville ha en text om, typ, Kanye West. Det blev i alla fall ett av flera startskott till boken. För jag kom hem med en massa frågor om vad som blir kvar av oss när minnet försvinner.

I Allt jag inte minns berättar tre personer om bortgångne Samuel; rumskompisen och före detta småbrottslingen Vandad, flickvännen Laide, och en författare som minner misstänkt mycket om Jonas Hassen Khemiri själv.

ANNONS

Glappet mellan den verkliga världen och våra försök att definiera den har alltid fascinerat Khemiri. Där emellan, menar han, finns möjlighet till förändring. I Allt jag inte minns gör huvudpersonerna allt för att använda detta utrymme till att lindra sina egna dåliga samveten. Deras minnen av Samuel och vad som sades, när det sades, hur det sades, skiljer sig därför markant från varandras.

– Personerna försöker undfly skuld med hjälp av ord, och därför blir vittnesmålen olika. Det är något jag tänkt på rent personligt. Under åren jag har skrivit boken har jag gått igenom ett par personliga förluster, och jag har funderat mycket över vad som händer när människor försvinner, när de dör. När kroppar går från att vara kroppar till att bli minnen.

Det är en av anledningarna till att formen ser ut som den gör, uppdelad i fragmentariska stycken.

– Läsaren får lappa ihop Samuel från de olika minnesbilderna, och därför blir läsarens projekt samma som författarens. Samuel blir till i författarens fantasi, men också i tystnaden i det som ingen minns av Samuel. För hur skulle det egentligen gå till att fånga en hel person, hans hälsenor, drömmar, bostadsrätt, frisyr och lukt, i bara bokstäver? Det är omöjligt.

ANNONS

Saken blir förstås inte lättare av att bokens berättare ständigt kivas med sin författare. Till exempel vägrar Vandad i ett avsnitt att fortsätta med sin del av historien, om inte Khemiri sticker till honom lite pengar.

Men det är ett motstånd som, förutom att ge en viss litterär effekt, också berättar för Jonas Hassen Khemiri att han är på rätt spår.

– När romanpersonerna tröttnar på mig, då börjar skrivandet på allvar. Upplever jag mig veta precis vad jag håller på med och ha full kontroll på vad som ska hända, då brukar det inte bli så bra. Magin inträffar när Vandad påminner mig om att mina planer är oviktiga i sammanhanget. Jag och boken är oviktiga – det viktiga här är deras liv. Att fylla boksidan med liv.

Karaktärerna regerar alltså, och Jonas Hassen Khemiri får foga sig. En ständigt återkommande karaktär genom författarskapet, som han emellertid har lyckats begränsa svängrummet för i den nya romanen, är – språket.

– I tidigare böcker har jag tänkt att språket på flera sätt är en huvudperson. Jag har ständigt gömt mig bakom olika röster och tonfall. Som i Montecore, där berättarnas olika språk kolliderar med varandra. I den här boken tror jag att språkets agens är mindre central och att det finns andra saker som spelar in.

ANNONS

Som?

– Ja, som staden till exempel. Staden kan ses som en huvudperson. Det har jag tänkt jättemycket på. Stockholm som stad, vad den betyder, hur sjukt vacker och ful och öppen och stängd och segregerad och fascinerande den är. Det finns ingen stad som jag har varit i där jag ser gränserna mellan människor lika tydligt. Här finns väldigt få mötesplatser för folk från olika kvarter, klassbakgrunder eller generationer.

Han fortsätter:

– Jag blev pappa alldeles i början av arbetet med boken, och när vi gav oss ut på bostadsmarknaden för att finna ett tryggt hem åt vår familj, fick jag syn på en ekonomisk sida hos mig själv som var väldigt obehaglig. Jag började tänka i kvadratmeterpriser. Ser man på staden som ägbar i kvadratmeter, förändras också ens syn på det offentliga rummet. Det kändes som att jag behövde få med det i texten. Hur vi tvingas in i systemet, och hur systemet förändrar oss.

Vad menar du?

– Det är som att vi inte kan få grepp om vissa mänskliga erfarenheter utan att använda ekonomiska siffertermer. Vi investerar i upplevelser, och i relationer. Sådana saker. Ord som präglar vårt sätt att se på mänsklig samvaro. Det gör att idealen vi hade från början långsamt förändras, genom språket. Ett annat ord är erfarenhetsbanken som Samuel ständigt talar om.

ANNONS

Begreppet erfarenhetsbanken har Jonas Hassen Khemiri hämtat från sitt eget liv. När han och vännerna skulle bestämma sig för huruvida det var en bra idé att hoppa in i en svarttaxi mot Uppsala för en efterfest, kunde de hänvisa till hur viktigt det var att fylla på kontot med nya erfarenheter.

Finns det utrymme för dig att göra insättningar i dag?

– I och med att jag har blivit pappa och liksom slagit mig till ro, har jag börjat värdesätta – återigen en ekonomisk term! – nuet mer, och insett att jag inte behöver jaga nya minnen hela tiden för att få livet att fungera. Dem som jag har är fullt tillräckliga.

Inget klotter. Jonas Hassen Khemiri är själv en flitig läsare, och använder sig av små postitlappar i olika färger för att markera favoritstycken. ”De böcker som har betytt mest ser ut som färgglada maskrosbollar i bokhyllan. Sara Lidmans arbetsdagbok, har du läst den? Den är fantastisk, så jäkla fin. Så den är väldigt färgglad.”

Född: 1978. Uppvuxen i Hornstull där han spelade basket och drömde om att bli rappare på högstadiet.

Bor: I Hägersten.

Bibliografi i urval: Ett öga rött (2003, debut), Montecore. En unik tiger (2006), Invasion! (2009), Jag ringer mina bröder (2012 ). Därtill ett antal pjäser och noveller, samt det rekorddelade öppna brevet till justitieminister Beatrice Ask om segregationen i Sverige: Bästa Beatrice (2013).

Läser just nu: The age of reinvention av Katrine Tuil. ”Hittills är jag bara 40 sidor in i boken, men den känns unik.”

Aktuell: Med nya romanen Allt jag inte minns. Och på Bokmässan i Göteborg.

ANNONS