Jang Jin-sung tillhörde den privilegierade inre kretsen kring Kim Jong-il i Nordkorea. Han arbetade på Departementet för en enad front med psykologisk krigföring gentemot Sydkorea och hade därför tillgång till både nordkoreanska statshemligheter och sydkoreanska medier - tidningar, böcker och tv, vilka givetvis var totalförbjudna att ta del av för alla andra nordkoreaner. Jang var dessutom utsedd till ”hovpoet”, vilket innebar att han skrev hyllningsdikter till Kim och eldade på personkulten kring ledaren/generalen.
Men trots förbudet lånade Jang ut en sydkoreansk tidskrift till en vän, som sen glömde sin väska med tidningen i på tunnelbanan. Dagen efter hade den nordkoreanska underrättelsetjänsten spårat tidningen till Jang. Så för att inte bli anklagade för landsförräderi, vilket bestraffas med döden, återstod det bara för honom och vännen att fly landet.
De bestämde sig för att fly till Sydkorea via Kina. Att ta sig över gränsen mellan Nord- och Sydkorea utmed den 38:e breddgraden är inte möjligt. Istället flydde de upp till norra delen av landet och tog sig över den frusna floden Tumen.
Jang berättar om deras strapatser, om hjälp och vänner de får på vägen, men också om bitande kyla, hunger och motgångar. De kastas mellan hopp och förtvivlan och är hela tiden medvetna om att myndigheterna är efter dem. Nordkorea påstår att de är mördare, och eftersom de båda varit höga partifunktionärer är man särskilt angelägen om att få tag på dem. Man vill absolut inte att Sydkorea ska komma över all den information om Nordkoreas ledning som de sitter på.
Flykten ägde rum 2004 och även om Kim Jong-il nu är död och efterträtts av sonen Kim Jong-un sedan 2011, så kvarstår Nordkorea som ett av världens mest isolerade länder. Det har målat in sig i ett hörn och har bara en enda allierad - Kina. Därför förvånar det mig när Jang skriver att Kim Jong-il hatar Kina mer än något annat land. Han förklarar det dels med att Kina samarbetar med Sydkorea, vilket upprör Kim, dels med att man är beroende av Kina och inte kan hantera det hur som helst, vilket undergräver Kims makt.
Skildringen av flykten varvas med inblickar i nordkoreanskt liv. Och det är som alltid när det rör Nordkorea intressant och häpnadsväckande. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, systemet är så befängt, men när Jang redogör för svältkatastrofen under 1990-talet då upp till två miljoner människor kan ha dött så är det bara tragiskt, djupt tragiskt.
Käre ledare är en väldigt ingående och rikt detaljerad skildring av det nordkoreanska maktmissbruket. Och eftersom Jang hade en central roll i Arbetarpartiet med stora kunskaper om landets styrning är det rimligt att tro på hans redogörelse. Att hans berättelse om flykten dessutom stundtals är riktigt spännande läsning är naturligtvis en bonus.
