Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Stillastående. Hans Rosenfeldts och Michael Hjorts romanfigurer står och stampar på samma ställe i nya spänningsromanen ”Fjällgraven”.

Personliga problem tar över i deckare

Författarduon Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt är tillbaka med den tredje romanen om kriminalpsykologen Sebastian Bergman och utredningsgruppen på Riksmord.

Böcker

Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt:

”Fjällgraven” (Norstedts)

En grav med sex skelett har hittats av två kvinnor på fjällvandring och teamet kallas in för att hjälpa lokalpolisen att utreda vad som visar sig vara ett massmord. Men ledtrådarna är få och fallet är svårare att lösa än vad de hade kunnat föreställa sig.

Parallellt med mordutredningen undersöker tv-journalisten Lennart Stridh ett försvinnande av en asylsökande man som försvann spårlöst tillsammans med en vän för många år sedan. När Lennart börjar gräva i historien upptäcker han att Säpo har varit inblandat och hemligstämplat utredningen med hänsyn till rikets säkerhet.

”Fjällgraven” skiljer sig en del från de tidigare två böckerna i serien. Den här gången är det karaktärerna som står i fokus och deras komplicerade relationer till varandra.

Mordutredningen och de försvunna männen hamnar lite i skymundan av alla problem som de olika personerna i berättelsen måste reda ut.

Att karaktärerna i en romanserie utvecklas är givetvis positivt, de blir mer levande och trovärdiga då. Men Hjorth och Rosenfeldt låter inte sina skapelser utvecklas, i stället är det samma problem som ältas, de kommer ingen vart utan står i stort sett kvar på samma ställe och stampar.

Dessutom är det svårt att känna med dem, de är överlag inte särskilt sympatiska. Sebastian är den mest otrevlige och manipulerande av dem, men varken Vanja eller Ursula väcker några varmare känslor hos mig och Torkel är en ganska beige chef som inte gör något större intryck.

Spänningen från de tidigare böckerna saknas när mordutredningen blir bakgrund i stället för fokus för berättelsen. Därför blir ”Fjällgraven” en svagare roman än ”Det fördolda” och ”Lärljungen” och jag hoppas att författarduon hittar tillbaka till sitt tidigare framgångsrecept med nästa bok.