Kanslerns "tentakler sträcker sig över hela Sverige. Som en jättelik hydra ligger han och väntar på sitt byte".
Den kansler citatet gäller är ingen mindre än Axel Oxenstierna, skaparen av det moderna Sverige. Och den som yttrar förkastelsedomen över honom är Maria Eleonora, Gustav II Adolfs drottning.
Drottningen och kanslern är huvudpersoner i Ulrika Kärnborgs historiska roman "Saturnus tecken". Hon kunde valt andra, mindre kontroversiella figurer ur Sveriges stormaktstid. Men hon tycks ha motiverats av en vilja att skildra dem som mänskligt mångtydiga gestalter.
Kanske som en motsaga mot de generationer av nationalistiskt sinnade historiker som utnämnt Oxenstierna till ett oväldigt statsmannageni utan motsvarighet, och Maria Eleonora till en neurotisk kvinna, alternativt hysteriskt fruntimmer, som älskade sin konung för mycket: så mycket att hon vägrade skiljas från hans utskurna hjärta efter dödsfallet i Lützen.
Gustav Adolf är sammanbindande länk, älskad make för den ena, beundrad och kritiserad furste för den andre. Kärnborg går inte så djupt in i Oxenstiernas handlingsmotiv. Vasaättens kungar betraktade Sverige som sitt personliga gårdshushåll.
Oxenstierna skapade ett för dåtiden unikt förvaltningssystem, "ett land som fungerar perfekt som ett urverk", varaktigt ända in i nutid. Svenska staten har varit bra mycket mera stat än i de flesta andra länder, och det är hans förtjänst. Eller skuld.
Kring orsakerna till Sveriges deltagande i 30-åriga kriget har det också stått historikerstrider. Ulrika Kärnborg redovisar klokt nog båda huvudorsakerna: religiöst betingad ideologi, men framför allt en strävan att fylla den tömda svenska statskassan med tullar från polska och tyska Östersjöhamnar, samt byte och plundring.
Kriget är allt annat än heroiskt ur Oxenstiernas synvinkel, han avskyr stanken, blodet, sjukdomarna och offrandet av oskyldiga liv.
Men hans underligt opersonliga statsmannaskap övertalar hans samvete att krig är nödvändigt. Sverige ska bli en respekterad stormakt, en del av Europa. Helst vill han dock vara i sin hustrus närhet på godset Tidö, och vårda sina kroppsliga krämpor.
Drottning Maria Elenora skildras som drabbad av återkommande depressioner, mycket ståndsmedveten och lagd åt feodal exponering av lyx. Men också som en kvinna som älskar för mycket: hennes beroende och fixering vid den dyrkade konungen gör henne både svag och krävande.
Den verkliga maktstriden mellan kanslern och drottningen började efter kungens död, men där slutar Ulrika Kärnborg, lite snopet, sin roman "Saturnus tecken".
