Mosslik förbryllar i årets bästa kriminalroman

En av förra årets bästa deckare var ”Svarthuset” av Peter May. En av årets bästa är uppföljaren, ”Lewismannen”.

ANNONS
|

Fin Macleod har slutat som polis och återvänt hem till Isle of Lewis för att restaurera föräldrarnas torp.

När en död människa påträffas i en torvmosse och det visar sig att den döde på något sätt är släkt med Tormod Macdonald, far till Fins stora kärlek Marsaili, börjar Fin en privat utredning.

Tormod är svårt dement så via honom går det inte att få fram besked om vem den döde är.

Men minnena har han kvar, Tormod, och läsaren anar snart att det som hänt är något som det funnits anledning att hålla tyst om i alla år.

Miljöerna och människorna är det som lockar allra mest i Peter Mays böcker. Den vackra men karga miljön på öarna i yttre Hebriderna är gestaltade på ett sätt som gör att jag känner dofter och vinddrag, och vill åka dit för att själv se det som romankaraktärerna ser när de tittar ut över landskapet.

ANNONS

Språket är en annan sak som gör att jag tycker så mycket om de här böckerna. ”Under ett kort ögonblick irrar hennes tankar omkring utan att kunna förstå, innan insikten sköljer över henne och vinden sliter skriket ur hennes mun”.

Den meningen är värd att stanna upp och smaka på.

”Svarthuset” kom först ut i Frankrike eftersom inget brittiskt förlag ville ge ut den. Sedan blev det huggsexa om rättigheterna.

Ibland blir det fel innan det blir rätt.

ANNONS