Som 15-åring vann Caitlin Moran The Observers skrivartävling ”Årets ungdomsreporter”. Hon skrev tre krönikor för dem, sen blev det inte mer, trots att hon tagit med sig en hembakad citronkaka till redaktionen!
Hon ville så gärna skriva, men hon visste inte om vad. Men så kom hon på att hon kunde skriva och uppmärksamma saker och företeelser omkring sig eller bara larva sig lite i största allmänhet och med den målsättningen gjorde hon sen karriär på The Times som glad och frispråkig krönikör med feministiska förtecken.
Därefter skrev hon förra året succéboken ”Konsten att vara kvinna” som nu följs upp med ”Morantologi”, en samling texter från åren på The Times. En bok som hon själv vill se som ett glädjens manifest.
Det ligger i sakens natur att en sådan bok blir spretig. Det handlar om allt mellan författarens ovilja att resa utomlands till intervjuer och möten med kändisar, recensioner av tv-program, rapportering från Michael Jacksons begravning, hennes svaghet för stora hår, kvotering och ett par minnesrunor.
Plus en hel del annat. Dessutom några allvarligare inlägg om vikten av att behålla och bygga ut biblioteken – själens katedraler – och om hur det är att växa upp och vara fattig.
Moran tar sig med andra ord an det mesta och hon gör det med energi, glatt humör och stora portioner självironi. Hon håller ett högt tempo, är lättsam, rolig och pratglad.
Visst kan det ibland bli för mycket av hennes babbel, särskilt när hon tvingar sin halvsovande make till nattliga samtal eller går i närkamp med filmer, tv-program och musik som jag själv inte sett eller känner till.
Men hon är rak-på-sak och förhåller sig osentimentalt till det mesta här i världen, utom möjligen till Aberystwyth i Wales dit hon åker varje år för att minnas alla andra gånger hon varit där.
Moranantologin passar bra som semesterbok att ta med ut på balkongen eller i hängmattan. Man får sig några goda skratt och somnar man ifrån den gör det inte så mycket. Förmodligen gör man det med ett leende på läpparna.
