Hon är mor till tre barn, hennes mamma avled nyligen, för några månader sedan blev hon mormor. Cilla Naumann delar dessa kvinnliga erfarenheter med många men hon har funderat ovanligt mycket på frågor kring moderskap. Tankarna har författaren omsatt i romanen Bära barnet hem, och för första gången skriver hon självbiografiskt, om än med tvekan.
–Det fiktiva berättandet är min hemvist. Autofiktion är djupt problematiskt, berättelsen är alltid en konstruktion och även det autofiktiva är tillrättalagda bilder, säger hon.
Cilla Naumann bygger till en del sin roman kring egna upplevelser av att vara mamma till adopterade barn. Hon och hennes man hämtade under 1990-talet sina tre barn på ett och samma barnhem i Colombias huvudstad Bogotá.
–Jag har valt att berätta om detta för att den här historien saknas. Det finns så många skildringar av att vara gravid och av att föda barn. Adoptivmödrar är en tyst grupp och det finns även få berättelser om mödrars relationer till vuxna barn.
I Bära barnet hem söker ett av Cillas barn, som i romanen kallas Adam, upp sin biologiska mor, Magda, på Facebook. De börjar skriva och skicka bilder till varandra.
–Magda slungades upp genom tidslagren, säger Cilla Naumann som varit mån om att hålla minnet av barnens biologiska mödrar levande, både för barnen och för sig själv.
–De tre kvinnogestalterna har alltid funnits vid min sida. Jag har på alla sätt försökt bevara deras namn.
Ett år efter att kontakten upprättats reser Cilla och hennes son, i boken Adam och jagberättaren, till Bogotá för att träffa Magda.
–Vi hade varit i Colombia med barnen flera gånger tidigare, landet ingår i vår familj. Det är ett stort och mångsidigt land som rymmer skarpa kontraster och tyvärr också djupa klassklyftor.
Det stundande mötet gör jagberättaren rädd, hon känner sig modlös och sover oroligt. ”Det är ett möte utan regler, inget finns att rätta sig efter, inte ens vokabulär. Jag ska träffa min sons mor. Till och med den enkla utsagan är en anomali.”
–Det var mycket tydligt när vi träffades att Magda inte kände sig som Adams mor. Varken Adam eller jag hade varit föremål för hennes fantasier och det var en lindring för mig att hon inte verkade ha oroat sig för honom.
Hemma i Stockholm väntar jagberättarens egen mamma som är på väg in i förvirring och glömska.
–Mammas åldrande fick mig att fundera kring om man kan upphöra att vara mor, och när det i så fall hände i förhållande till henne. Det var en gradvis övergång när mamma lämnade över omsorgspaketet till mig. Jag upptäckte att jag länge hade saknat den där mammablicken, den sorts vila som finns i att alltid vara väntad och älskad på det särskilda sättet.
I romanen väver Cilla Naumann samman jagberättelsen med skildringen av unga hembiträdet Ana som vuxit upp bland nunnor på ett barnhem utanför Bogotá. Hon arbetar i en rik fyrabarnsfamilj där hon har huvudansvaret för minstingen Mateo.
–Hela projektet började med en roman om Anas liv, först tänkte jag att den skulle utspela sig under en arbetsdag. Berättelsen handlar väldigt mycket om moderskap. Ana är moderlös och vet inte vad en mamma är.
Så småningom breddades Anas perspektiv och författaren placerade hennes arbetsplats mittemot det barnhem där Cilla Naumann mött sina barn för första gången. Ingången har en blå dörr.
–Det blev en öppning i berättandet, våra vägar korsades vid dörren. Jag tycker om en romankonstruktion som vrider sig runt sig själv.
Avsnitten om Ana skildrar en mors liv, vardagen med ömsint närhet och små förtroligheter kombinerat med tungt hemarbete. Cilla Naumann ger därmed begreppet moderskap en vidare betydelse.
–Jag ser det som en livslång, djupgående relation till en annan människa, säger hon.
Anas sorg är att hon är hemhjälpen, omvärlden påpekar för både henne och Mateo att hon inte är hans mamma. Familjens tonåringar ser redan på henne med andra ögon.
–Som vuxna sänder barnen säkert henne varma tankar, men det är fasansfullt för Ana, då är hon inte där. Det är varje klassamhälles stora smärta, de där vassa kanterna.
Ana, som lämnades på nunnornas trappa tillsammans med en handskriven lapp, har samma erfarenhet av knapphändig information som många adoptivbarn. ”Min dotter föddes den 3 februari. Hon heter Ana”, och några få rader till. Faktum är att Cilla Naumann har en liknande upplevelse, trots att hon är uppvuxen i en svensk familj.
–På min födelseattest står datum och år men ingenting om tidpunkt eller vikt, vilket kanske beror på att min pappa var läkare på sjukhuset och på att uppgifterna förmodligen överläts till honom.
Cilla Naumann har vägt varje ord i den självbiografiska delen av romanen på guldvåg. Om hon var tveksam till att skriva om sig själv, var det än svårare att skriva om barnen.
–Alla tre har läst boken och de tycker inte att det är så märkvärdigt. De menar att den mest handlar om mig och att det är naturligt att jag skriver om adoptionerna.
Författarens erfarenhet som adoptivförälder är att identitetsbytet i en adoption har en arketypisk dragningskraft. I Bära barnet hem finns en scen från BVC:s föräldragrupp, där jagberättaren blir ansatt med frågor.
–När man talar om adoptioner är människor bara intresserade av den biologiska familjen, familjen här och nu betyder ingenting. Därför har jag genom åren inte velat tala så mycket om att barnen är adopterade, det är barnens rättighet att ha det för sig själva.
Cilla Naumanns moderskap har gått in i en ny fas, det yngsta barnet har just flyttat hemifrån. Även detta har upptagit författaren som frågat sig vad det nu innebär att vara förälder.
–Vilken dag kan alla ses, ska vi gå på bio, sitta på restaurang, vad passar bäst? Men det löste sig, min dotter har fått ett litet barn och allt har blivit väldigt självklart. Vi ses hemma, vi går ut och går, alla vill träffa barnet.
Kanske blir det inte någon mer självbiografisk roman för författaren som 2009 var Augustprisnominerad för ungdomsromanen Kulor i hjärtat och 2012 för romanen Springa med åror.
–Jag förstår inte vad i mitt liv som skulle tarva det berättandet.
Ålder: 55 år.
Familj: Maken Johan Petterson, konstnär och formgivare som gjort omslagen till Cilla Naumanns alla böcker, tre vuxna barn, 25, 23 och 21 år, ett femmånaders barnbarn.
Bor: I lägenhet på Södermalm i Stockholm och i sommarhus på Österlen.
Aktuell: Med romanen Bära barnet hem (Natur & kultur).
Böcker i urval: Vattenhjärta (1995), Dom (2000), I cirklarna runt (2009), Springa med åror (2012). Springa med åror lästes och diskuterades i satsningen Hela Halland läser 2013.
Favoritbok om moderskap: ”Marguerite Duras Fördämning mot Stilla havet. En extremt speciell skildring av en mor som bygger en fördämning mot havet, mot den känslo- och kärleksocean det innebär att vara mor.”
Om Hela Halland läser: ”Att få medverka i Hela Halland läser var ett av de roligaste engagemangen jag fått som författare. Jag mötte så många läsare som jag aldrig gjort förut och diskussionerna som uppstod var mer engagerade än vanligt eftersom biblioteken och tidningarna hade förberett mötena så noggrant.”
En kväll för boken: Arrangeras på Varbergs teater 4 november. Övriga författare är Carl-Johan Vallgren, Maja Hagerman, Katarina Mazetti och Joakim Zander. Samma evenemang hålls även i Halmstads teater den 5 november med Mark Levengood i stället för Katarina Mazetti.
