Atombombens konstruktörer tycks alla på någon tidspunkt ha drabbats av dåligt samvete. Robert Oppenheimer gjorde det när han betraktade den första provsprängningen i Los Alamos, och yttrade sitt berömda Bhagavadgita-citat: "Jag har blivit Döden, världarnas förgörare".
I Mattias Bergs debut som skönlitterär författare, "Dödens triumf", hänvisas till Oppenheimer.
Men den österrikiska kärnfysikern Lise Meitner, kallad Atombombens moder, spelar en större roll.
Framför allt därför att hon var verksam i Sverige när även det lilla neutrala landet planerade att skaffa nukleära massförstörelsevapen.
I centrum för Bergs tegelstensberättelse står emellertid Mannen med väskan, den specialagent som alltid ska befinna sig i den amerikanske presidentens närhet, med en väska med avfyrningskoderna till supermaktens globala kärnvapenarsenal.
Bokens jagberättare, Mannen med väskan, har även han fått kalla fötter. Han dras in i en svindlande intrig för att slutgiltigt avrusta och avvärja kärnvapenhotet, en intrig som framför allt utspelar sig i Sverige.
Intrigens mastermind är en annan agent, en svenskamerikansk Mata Hari kallad Ingrid Oscarsson, som genom sin karriär i det svenska atombombsprogrammet även fått en central ställning i USA:s innersta säkerhetssystem.
Om allt detta låter krångligt och osannolikt, är det inget mot vad det är.
Mattias Berg har försökt sig på att skriva en militärteknologisk toppthriller, samtidigt som han vill göra läsaren uppmärksam på att kärnvapenhotet, Apokalypsen, fortfarande är i högsta grad reellt, med fortgående kapprustning.
Ett pacifistiskt spiondrama, med andra ord, och visst är boken bitvis mycket spännande.
Det är i alla händelser lätt att sympatisera med dess underliggande budskap: en kärnvapenfri värld är möjlig (även om den fiktiva metoden att nå därhän är både onödigt våldsam och onödig tillkrånglad).
Boken har den konspirationsteoretiska spionthrillerns vanliga psykologiska tema: vem kan man lita på, vem har vilken vital information att dölja eller lämna ut?
Men thrillergenren kräver förtätning, inte huvudpersonens ständiga återblickar och inre vånda, inte onödigt detaljerade miljöbeskrivningar, ständiga upprepningar och långa transportsträckor.
En fantasikonstruktion kräver sin upphovspersons fullständiga förtroende, för att skapa motsvarande förtroende hos läsare. Den relationen uppkommer inte här, eftersom berättelsen glappar och till sist blir alldeles för lång.
Mattias Berg har uppenbarligen imponerade stora kunskaper om kärnvapnens historia. Men dem kunde han ha presenterat i en faktabok i stället.
