Lillasystern Barbro är hemmafru med överklassig läkarman och villa på Österlen. Att villan ligger i Nybrostrand utanför Ystad, inte precis den verkligt fashionabla delen av Österlen, är gissningsvis en medveten ironi från författarens sida.
Storasyrran Mona är neurotisk, skadad av en traumatisk barndom med härsklysten och psykiskt skör mamma och alkoholiserad pappa.
Systrarna tar i mogen ålder en gemensam solsemester på Mallorca, och det är denna semester som är romanens dramatiska upplägg och ram.
Hemligheterna med faderns alkoholism och moderns narcissistiska drag är bara en av många konfliktkällor mellan systrarna. Mona är ett offer, medan Barbro är en förnekare. Den skamliga familjehemligheten försonas emellertid relativt smärtfritt.
Men att Mona förälskar sig i en brittisk barägare i Alcudia leder till värre konflikter mellan systrarna, som verkligen inte känner till begreppet syskonkärlek. Mona är nämligen gift, med en sällsynt träaktig träbock till man, som enbart ägnar sig åt att bygga modelljärnvägar.
När så Barbro blir sjuk i influensa och får hela semestern saboterad tvingas hon till rannsakning av sig själv och sitt liv.
Ackebo har bra kontroll på sitt dramatiska upplägg. Värre är att hon inte har lika bra koll på sin textekonomi. Romanen överflödar av detaljbeskrivningar, som i och för sig hade varit spännande och relevanta i en sociologisk avhandling, men som bara tynger en romantext.
Jag väljer att tolka alla extremdetaljerade miljö- och situationsskildringar som ett utslag av tecknarens, bildkonstnärens, blick för visuell realism. Men för ett relationsdrama i romanform är de verkligen inte alls nödvändiga.
