Krypande obehag i den gotländska idyllen

Polisen Fredrik Broman är tillbaka i yttre tjänst efter en lång tids sjukskrivning och måste lösa ett nytt fall.

ANNONS
|

När en familj återvänder till sitt hem på Fårö efter att ha hyrt ut sitt hus över sommaren upptäcker de att någon har lämnat ett hotfullt meddelande till dem. Ett familjefoto hittas med ögonen utstuckna och det följs av skrämmande anonyma brev. När parets dotter försvinner står det klart att detta handlar om mer än bara ett osmakligt skämt. Någon vill familjen illa, men vem och varför? Polisen Fredrik Broman är tillbaka i yttre tjänst efter en lång tids sjukskrivning och blir den som måste lösa fallet.

Håkan Östlundh har med ”Inkräktaren” kommit till den femte boken om Broman och hans kolleger på Gotland. Jag har inte läst någon av de första fyra romanerna och kan därför inte bedöma hur denna står sig i jämförelse. Men sett som en fristående deckare står den sig väl i floden av spänningsromaner som ges ut varje år. Att inleda med en otrevlig, men till synes ganska harmlös, händelse och sedan stegra obehagskänslan är ett lite annorlunda grepp och för mig känns det mer originellt än att börja med ett mord så som fallet är i de flesta deckare som skrivs.

ANNONS

Det enda negativa jag möjligtvis kan säga om Östlundhs senaste bok är att förutom Broman och paret som drabbas är personerna i romanen väldigt vaga. Kanske är det för att jag inte har läst de tidigare delarna, men om den här boken ska fungera helt och hållet på egen hand hade de behövt vara lite mer närvarande. Detta är dock en parentes i sammanhanget, i övrigt är det en spännande berättelse med en krypande känsla av obehag som blir starkare i takt med att trakasserierna trappas upp.

Jag vet inte om det var författarens avsikt, men händelserna i ”Inkräktaren” påminde mig om ett verkligt och mycket uppmärksammat svenskt rättsfall för några år sedan. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men det känns som om detta fall har inspirerat Östlundh. Detaljerna skiljer sig förstås åt, men det finns klara likheter. Med det i åtanke blir den här romanen ännu mer obehaglig, eftersom verkligheten ibland överträffar dikten, hur hemskt det än är.

ANNONS