"hanja hon sa att mor min plockade mig ut ur sin kropp med sina bara händer"
Så börjar den. Det sätter en kroppslig ton som tillför något när jag läser "En människa tvättar sig ren i en sjö", första gången.
Boken handlar om att diktjagets mamma har försvunnit, jag läser det som dött,och författaren lyckas få mig att känna diktjagets sorg. Jag känner också skam. Jag minns att min väns mamma dog och jag minns att jag försvann från henne då. När jag läser om sorgen tycker jag synd om min vän, som var tvungen att bära den själv. Jag trodde att man ville vara ensam i sorg. Många tror ju det, tills de själva drabbas och inser att de behöver sällskap.
Första gången jag läser den slås jag av vackra formuleringar och jag känner massor av saker. Jag blir förvånad och skrattar till. Jag förstår inte riktigt vem som är vem och vad som har hänt men jag lägger ifrån mig boken och tycker att den var väldigt bra. Jag tänker att jag borde skicka den till min vän, vars mamma dog.
Andra gången jag läser ”En människa tvättar sig ren i en sjö” försöker jag förstå. Hanja – det måste vara mormodern, eller? De kommer nog från Finland. Mamman som simmar i sjön bär på det finska arvet. Det har funnits ett hus. Men nu är det aska. Så det brann upp, alltså. Men mamman försvann ju? I februari. Försvann hon först och huset brann upp sedan? Eller var det mamman som satte eld på det?
Mamman finns beskriven som händerna. Händerna som "skalat mig en apelsin", "som flätade flätan", "som lagat hålen" och "som sått lupinerna". Men vad är grejen med bara? Smaken var bara en smak. Kvinnan i sjön är bara en kvinna.
Jag förstår inte. Och boken är inte alls lika bra som jag mindes den. Vilka formuleringar var det nu jag tyckte var vackra? När var det texten grep tag om magen? Vilka stycken var det som fick mig att tänka på min vän? I frågorna gick så mycket förlorat. Så jag läser den en tredje gång, och suddar ut allt i blyerts. Frågorna behöver inget svar. En bok om sorg som får en att läsa högt, känna saker och skratta till av förvåning är en bra bok. Bra så.
Bokrecension
Felicia Stenroth
En människa tvättar sig ren i en sjö
(Norstedts)
