Författaren kastar oss abrupt in i historien redan från första meningen och sedan bär det käpprätt utför för den lilla staden Chester’s Mill i delstaten Maine.
Samhället börjar snabbt att knaka i fogarna och Big Jim Rennie, vice borgmästare och den som i verkligheten styr, ser en chans att koppla sitt grepp om staden och samtidigt bevaka sina egna, högst ljusskygga intressen. Han utser nya poliser som är lojala mot honom och han är beredd att gå hur långt som helst för att uppnå sina mål.
Fångad i staden är också Dale Barbara, Irakveteran och före detta armékapten, som en tid har jobbat som grillkock i Chester’s Mill. Armén får kontakt med honom och ger honom i uppdrag att ta reda på vad som orsakar kraftfältet. Men hans undersökningar välkomnas inte av den samvetslöse Big Jim Rennie.
I ”Under kupolen” är det människorna som är monstren. Den totala isoleringen lockar fram både det bästa och sämsta hos dem som är fast innanför kraftfältet.
Stephen King skildrar detta mästerligt genom ett allvetande berättarperspektiv, med en långsam stegring och ett klaustrofobiskt obehag som växer för varje sida. Att katastrofen väntar runt hörnet är tydligt.
Persongalleriet är brett, vilket känns igen från en av Kings tidigare episka mästerverk, ”Pestens tid”. Och precis som i den, beskriver han här på ett mycket trovärdigt sätt hur olika människor kan reagera på en katastrof och berättelsen fokuserar mer på det än på kupolen som orsakar allting.
Romanen har också tydliga politiska inslag (miljö och religion, framför allt), vilka känns både aktuella och relevanta. Men det är i första hand skildringen av ett samhälle i upplösning som får mig att fortsätta läsa denna 1 000-sidorsroman.
Domedagskänslan som finns där från första sidan gör att jag har svårt för att lägga ifrån mig ”Under kupolen”. Jag måste få veta vad som händer härnäst, hur det kommer att gå för invånarna i Chester’s Mill. Jag vill tro att det ska sluta väl, men några sådana garantier finns aldrig när det är King som håller i författarpennan.
