Till det lite farliga - och lockande - med poesin, hör dess ansvarslöshet. Den kan visserligen vara bärare av betydelser, men är samtidigt den litterära genre som mest påminner om musik.
Ingen behöver nödvändigtvis ta den på orden, tvärtom går det an att njuta av klangerna, bilderna, rytmerna, stämningarna, utan att det kostar vare sig läsaren eller poeten något djupare engagemang, mer än den kortsiktiga tillfredsställelsen. Så kan det verka. Men de flesta större poeter har ändå något att säga.
Annars blir det mest övningar i metaforer. Poesin är förförelsen som tar dig med hem över natten — men efteråt?
Daniel Lyrstedt, upppvuxen i Väröbacka, förlitar sig i sin diktsamling ”Ur en stenhuggares bildspel” oerhört mycket på bilderna, som vore de sig själva nog, och inte behövde oss andra. Det är i Tomas Tranströmers tradition, men speciellt i Bruno K Öijers.
Skillnaden är att Tranströmers och Öijers bildspel samtidigt är sociala, med oss. Det paradoxala med den poetiska ansvarslösheten är att den är ett verktyg, mer än en målsättning; den är till för att användas. Och det är användningen, och resultatet av den, som räknas.
Lyrstedt förevisar sina verktyg. Det kan bli så här: ”du vred dig ur mina händer/som fågelsång/i tidig morgondimma”. Det låter lite vackert, och Lyrstedt är så uppenbart begåvad, men i denna diktsamling gör han sällan något med begåvningen; som om det räckte med att demonstrera den.
Jag vet inte vad jag ska denna bild till — som förresten inte är helt lyckad, fågelsång som vrider sig?
Så uppfattar jag alltså denna diktsamling: Lyrstedt förevisar sin verktygslåda.
Men han behöver en omvärld att använda den på. När det någon gång sker, som i dikten ”Mamma, får Anna komma över och leka” blir begåvningen — ansvarslösheten — funktionell. Det borde den blivit hela boken igenom. Det kan det bli nästa gång.
