Bokförlaget Minotaur gav ut den första av Elly Griffiths böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway 2009.Nu är Minotaur uppköpt och förlagsnamnet borta men Griffiths levererar stadigt en bok om året.
”De öde fälten” är den sjunde i raden. Omslagsdesignen är förändrad men som tur är behöver jag bara öppna boken och läsa de första raderna för att känna igen allt det som gör mig så förtjust i serien.
Ruth Galloway, Kate, Nelson, Cathbad och de andra är skildrade med sådan omsorg, värme och humor att själva huvudsyftet med böckerna – mordgåtan – är av underordnad betydelse. Men den här gången är intrigen ovanligt intressant och känns mer eller mindre trovärdig hela vägen.
Det ska byggas lägenheter och hus på ett stort fält i Norfolk och en grävmaskinist gör ett makabert fynd i marken: ett flygplansvrak från andra världskriget med piloten kvar i planet.
Galloways expertkunskap visar att kroppen inte hör hemma i planet utan måste ha placerats dit långt senare. Men vem har gjort sig besväret och varför? Och var har kroppen varit begravd under tiden?
Vanligtvis är det komplicerat när privatpersoner i bokform blir inblandade i den ena mordgåtan efter den andra. Hur många lik kan de springa på, liksom? Därför är det bra att ge dem en legitim möjlighet att närma sig de olika fallen, som i böckerna om Ruth.
Hon anlitas av Norfolkpolisen, med Harry Nelson i spetsen, så fort det råder tvivel om hur länge en kropp legat i jorden. Samtidigt har hon sin tjänst på universitetet och är ofta upptagen med diverse utgrävningar, vilket innebär att hon inte befinner sig i centrum av utredningen.
Fast hon har en osviklig förmåga att ändå hamna i fokus och den här gången ligger hon riktigt illa till. Så illa att det skulle kunna bli sista boken om Ruth…
De öde fälten har egentligen bara ett stort problem. Den är för kort. Och det är sagt av en som avskyr tjocka böcker.
