Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Gubbigt och gränsande till plagiat

Kjell Erikssons nya roman Att skjuta hästar är usel på grund av den fyrkantiga stilen och den unkna kvinnosynen.

Bokrecension

Kjell Eriksson
Att skjuta hästar
(Ordfront)

Det är inga dåliga föregångare han har, Kjell Eriksson, när han ger sig i kast med att skriva en roman om spanska inbördeskriget.

Ernest Hemingway och George Orwell har skapat ganska hyggliga benchmarks, med Klockan klämtar för dig och Hyllning till Katalonien. I synnerhet den förstnämnde verkar ha varit en förebild för Eriksson, gränsande till plagiat.

I Att skjuta hästar försöker Eriksson, mest känd för sina deckare om Uppsalapolisen Ann Lindell, skapa både heroisk-realistisk krigsepik och en partilinjeroman.

Den svenska arbetarlitteraturen är välförtjänt hyllad. Mindre känd är dess underavdelning partilitteraturen.

Det vill säga proletärskildringar som följer den sovjetkommunistiska partilinjen. Medan den förra blivit ett signum i svensk litteraturhistoria, har den senare oftast rättmätigt karaktäriserats som amatörlitteratur. Vilket är precis vad som kännetecknar Erikssons Spanienroman.

Huvudpersonen Alfons Andersson är uppländsk lantarbetare, organiserad i vad som kallades ”sillénarna”, Sveriges blint Moskvatrogna kommunistiska fraktion. När spanska inbördeskriget bryter ut vill han ställa sin ungdomliga rättrogenhet i republikens tjänst.

Genom huvudpersonens ögon lyckas Eriksson ändå fånga inbördeskrigets tragedier: Stalins urbota dumhet, fascistmakternas hänsynslösa människoförakt, vänsterkrafternas förödande inbördes splittring och krigshandlingarnas avförmänskligande psykologi.

Alfons är obildad men tveklöst partitrogen. Tack vare krigets komplexitet får han insikt i att kampen kanske inte alltid är så rätvinklig som kommissarierna i Moskvas tjänst vill göra gällande.

Ändå lämnar han aldrig sin övertygelse: eftersom Alfons berättar i efterhand, när hans hundraårsdag närmar sig, borde författaren kanske ha lagt till någon reflexion om hur det till slut gick med Sovjetunionen och ”alla proletärers fosterland”, med historiens facit.

Att skjuta hästar är en riktigt usel roman, på grund av den unkna kvinnosynen, men framförallt för den urmodiga synen på vad vänsterlitteratur bör och kan vara.