Som när barnen kommer sent hem och man har längtat sig arg av oro.
Såblev det nunär Monika Fagerholms bok ”Glitterscenen” äntligen landade i min hand. Var har du varit? Varför har du dröjt så länge?
Tvåårär lång tid att vänta.
Ska jagomedelbart ochförbehållslösttaboken till mitt hjärta?
Bara för att jag tyckte såmycket om den förra, ”Den amerikanska flickan”, som är förbunden med ”Glitterscenen”.
Svar: nej.
Det blir några sidor av omställningstid. Jag måste kläom.Jag måste ta mig till trakten, första udden, andra udden, träsket. Ritakarta: kommuncentrum, de två söderhavsvillorna ”kolonialistisk arkitektur”, randskogen, Rosengården 2.
Friska upp de gamla namnenochknyta ande nya Maj-Gunn Maalamaa, Suzette Packlén. Smaka på finlandssvenska ord: underhyresgäst, karpa upp sig.
Djiissuss.
Införliva magiska uttryck och omkväden: The hacienda must be built. Hamba hamba. Kapu kai. De förbjudna haven. Koherens.
Historierinuti historierna; skikt och hinnor. Med vänlig auktoritet leder Monika Fagerholm läsaren.Jag följer rösten,hack i häl med sinnena på spänn, kippar med ögonen och tassar ljudlöst i mina mockasiner.Inget slumrande skummande slarv.
Ibland måste jag göra en lov tillbaka i texten, hur stod det där? Missade jag en antydan, ett tecken?
Pennan vässad och boken blir tilldet bruksföremål den ska vara närdet är som bäst. Jag gör den till min, skriver i marginalen, tummar den och viker hundöron.
Monika Fagerholm är smart, humoristisk och välformulerad, i det stora bygget så ock idet lilla.
Och hon har ögat för utsatthet och ensamhet, död och rädsla. Skulle du kunna tänka dig att för kärlek, döda, dö?
När pappan levde var allt ännu vanligt och normalt. Suzette skäms när hon går med sin numera galna mamma bland de välbeställda familjerna och tigger gamla kläder som ska klippas till mattrasor (gräp gräp låter det när saxen klipper i tyg). Projektet är dödfött och vävarinnan sedan länge borta.
”Gått från dörr till dörr, hon själv och mamman, i de pittoreska villakvarteren nedanför torget där vanliga människor bodde i egnahemshus, mycket familjestoj och hundar och katter och prydliga odlingar… Skuffat en skottkärra framför sig. Ringt på dörrar, knackat knackat och bett om, tiggt om siden sammet trasa lump.”
Jag vill inte sluka den, inte att den ska ta slut och jag villinte ensöverblicka den. Jag vill att den ska hålla på.
Det är liksom en såfysisk läsning, orden smakar och stannar. Och det är rytmiskt och musikaliskt.
Jag får lust att brista ut i, om inte folkvisor, såhögläsning, hör här, hör här:
”Då hade rädslan i henne vuxit till sig, en hemsk blomma som slagit ut i henne.”
Om inte annat säger jag bara: The hacienda must be built!
Fotnot. Den 3 december framträder Monika Fagerholm på Stadsbiblioteket i Halmstad.
