Läsvärt. Maggie O’Farrells ”Sommaren utan regn” tar avstamp i ett försvinnande. Bild: Ben Gold
Läsvärt. Maggie O’Farrells ”Sommaren utan regn” tar avstamp i ett försvinnande. Bild: Ben Gold

Familjehemligheter under brännande sol

ANNONS
|

Bokförlaget Sekwa, som ger ut franskspråkig litteratur i svensk översättning, har fått ett systerförlag. Förlaget Etta koncentrerar sig på litteratur från engelskspråkiga länder och en av de första titlarna är ”Sommaren utan regn” av Maggie O’Farrell.

Författaren är även tidigare översatt till svenska men hon är en ny bekantskap för mig.

Efter en snabb koll på internet har jag fått en aning om vilken sorts romaner hon skriver och att hon delar läsekretsen: många älskar hennes böcker och läser dem om och om igen medan andra tycker att de är för lättvindiga och inte berör.

Prisbelönta O’Farrell är född i Nordirland och har växt upp i Wales och Skottland och det är om människorna med liknande bakgrund som hennes egen hon skriver.

ANNONS

”Sommaren utan regn” utspelar sig några heta dagar 1976 i mitten av en evighetslång värmebölja.

Det pensionerade paret Robert och Gretta Riordan har inlett dagen på samma sätt som vanligt, men efter att ha satt fram temugg och marmeladburkar går Robert ut för att köpa en tidning medan hustrun njutningsfullt äter av det ännu rykande bikarbonatbrödet.

Elva timmar senare ringer hon sin son. Maken har inte kommit hem och hon vet inte vad hon ska ta sig till.

Sonen Michael Francis är äldst i syskonskaran och mitt i ett äktenskap på upphällningen.

Mellandottern Monica försöker intala sig själv och omgivningen att allt är bra, men hon vantrivs i det gamla huset som hennes man Peter renoverar på ett pietetsfullt sätt, och styvdöttrarna hatar henne.

Yngsta dottern Aoife bor i New York, drar sig fram som assistent till en känd fotograf och med jobb i en bar, och har tagit avstånd från familjen.

I den uppkomna krisen blir familjen tvungen att återförenas för att komma överens om vad som måste göras.

Maggie O’Farrells språk är rytmiskt och lätt på det där sättet som gör att jag ibland stannar upp och smakar på det. Det är inte märkvärdigt, men de medvetna upprepningarna, de långa meningarna som vindlar från hur det var till hur det är, varvat med korta sakliga – det passar mig perfekt.

ANNONS

Hon är också duktig på att lager för lager och bit för bit blottlägga de hemligheter som familjen Riordan bär på. Svagheten, om man så vill, är att det till slut blir en aning tillrättalagt, lite för uppenbart.

Ibland är det just så man vill att en roman ska vara, men jag saknar den där extra glimten av svärta, den som hänger kvar när boken är utläst.

Fast som helhet är romanen definitivt läsvärd, och jag blir nyfiken på andra böcker av författaren.

ANNONS