Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En mörk historia om svek och kärlek

Carl-Johan Vallgren släpper i veckan sin tionde bok, en mörk historia om syskonkärlek och svek. Men också med en mystisk havsvarelse involverad.

Det hela utspelar sig i Skogstorp, Falkenberg, Glommen och Olofsbo. – Miljöerna känner jag väl och de är verkliga. Men alla personerna är påhittade, berättar Carl-Johan för HP.
Carl-Johan Vallgren bor numera i nordvästra Stockholm med sin familj. Förutom nedkomsten av boken har han nyligen blivit pappa för tredje gången. De två äldsta barnen gav för övrigt inspiration till nya romanen ”Havsmannen”.
– Det var hemma i badkaret för ett par år sedan när barnen var två och fem år gamla. Sonen fick schampo i ögonen och när min sambo reflexmässigt spolade bort löddret började han gråta. Vår dotter missuppfattade situationen och trodde att det var med flit. Hon flög upp som en hämnande ängel eller tigrinna och försökte klösa sin mamma.
– Hon var helt ursinnig och det gjorde jättestarkt intryck på mig hur hon försökte försvara sin lillebror. Jag beundrade hennes mod i en kamp som hon aldrig kunde vinna mot en vuxen. Tänkte det skulle vara väldigt spännande att skriva om ett äldre beskyddande syskon. Lite à la Jonatan i ”Bröderna Lejonhjärta”. Men som en vuxenroman.
Carl-Johan valde att förlägga handlingen till de trakter där han växte upp. Skogstorp i början av 1980-talet, med avstickare till centrala Falkenberg, fiskebodar i Glommen, samt en minkfarm och ett ödetorp i Olofsbo. Huvudperson är 15-åriga Petronella som gör allt för att skydda sin hårt mobbade lillebror.
Du har själv syskon och kan känna igen dig i rollen?
– Ja, två systrar. Morsan och farsan jobbade mycket, så jag vet hur det är att vara storebrorsa, jag tog hand om mina systrar ibland. Jag fixade mat och så.
Men din familjesituation var väl inte alls samma som i boken?
– Nej, nej, Gud, nej! Det har alltid varit bra för min del i Skogstorp. Men jag ville skapa en misery-roman som utspelar sig på samhällets botten med två syskon som har det jävligt jobbigt och bara har varandra.
– Däremot är det helt sant att det i Skogstorp och även i Falkenberg under ytan fanns – och finns – en hel del misär och barnfattigdom som man sopade under mattan och inte låtsades om.
I början av boken inträffar en väldigt obehaglig händelse med en kattunge. Så detaljerat beskrivet att man nästan undrar om författaren själv upplevt något liknande?
– Nä, det har jag verkligen inte! Författarfantasin sätts på prov där och just när jag skriver kan jag förhålla mig rätt kall. Problemet är när jag ska redigera. Då var det förbannat obehagligt att läsa.
Din dotter inspirerade från början, var det därför du valde att låta berättarjaget vara en 15-årig tjej?
– Precis. Och att det krävs ännu mer av en tjej för att klara sig igenom det här. Det blev helt enkelt intressantare. Hon hamnar i ett läge som kräver enorm moralisk och andlig styrka. Men det var lite meck med att hitta den rätta tonträffen.
– Skälet till att jag förlade den till början av 1980-talet är att mina föräldrar skulle flytta från villan i Skogstorp. Mamma är familjens arkivarie och hon hittade en massa lådor med skolkataloger och annat. Plötsligt mindes jag mycket väl de här åren i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Hur folk klädde sig och uttryckte sig. Jag tyckte att det var en intressant och spännande tid att skriva om.
– Men jag insåg ganska snart att om man heter Vallgren duger det inte som roman att bara skildra epoken när jag själv var tonåring. Det behövs ytterligare en dimension och därför hittade jag på den här twisten som jag tycker är mer Hollywoodmässig än bokmässig. Det tog lite tid att komma på, men på så sätt växer den till något mycket mer än en traditionell misery-roman. Till en äventyrsroman full av tricks och cliffhangers.
Går det historier i Glommen om mystiska havsvarelser som fångats av båtar därifrån eller varifrån kommer det?
– Det vet jag inte. Det ska du nog fråga folk i Glommen om. Däremot har jag ett väldigt trevligt minne från när jag var åtta eller nio år och farsan tog med mig till en strandad val, en grindval tror jag, som fiskare bogserat in och drog upp på stranden. Man fick betala för att titta på den.
– Men det märkliga är att när jag frågade min pappa så kan han inte minnas det, vilket får mig att ifrågasätta minnet. Har det hänt eller var det min författarhjärna som slogs på?
Jag antar att den psykopatiske plågoanden inte funnits på riktigt i Skogstorp?
– Nä, naturligtvis inte. Visst finns det unga psykopater, men han är en helt och hållet en påhittad figur som alla andra i romanen. Men som författare är det enkelt att använda miljöer som jag känner till bra. Olofsbo, Glommen och mina gamla kvarter i Skogstorp är inpräntade i mitt minne.
Boken är betydligt kortare än dina senaste romaner?
– Ja, och mycket mer straightforward och komprimerad i tiden. Men trots allt trehundra sidor lång.
Hur är det med musik­karriären, är den vilande just nu?
– Jag har tryckt på pausknappen och vet inte hur länge den ska vara intryckt, för jag har en otrolig lust att skriva just nu. ”Havsmannen” gick väldigt fort att skriva. Trots sina mörka teman skrevs den på ren lust och jag tror att läsarna märker det.
Kan du tänka dig att flytta tillbaka till Falkenberg?
– Det är inte en helt omöjlig tanke. Jag trivs fantastiskt bra när jag är där. Men min fru är urstockholmska och det är svårt att flytta en hel familj.