– Plötsligt satt jag på ett förlag på Sveavägen och fick 40 lakan i handen i förskott. Då hade jag redan en halv bok klar. Hade jag inte haft det, då hade jag kanske fått dödsångest. Nu gick allt av bara farten.
Anders Fager sitter lite lätt framåtlutad när han pratar, det är glest med folk i kafét och stolarna är inte helt bekväma. Han har just kommit hit från Stockholm för att prata om nya boken ”En man av stil och smak” på Science Fiction-bokhandeln och på väg dit ska han bli helt dränkt i ett av sensommarens tyngsta regn. Men det vet han inte än. Nu berättar han om herrejesusjävlar-recensionen som han kallar den. Den som ändrade spelplanen för honom.
– Första novellsamlingen kom ut och typ tre hundar brydde sig och så fick jag en recension i DN och då ringde telefonen i tre dagar. Helt sjukt.
Jonas Thente i Dagens Nyheter hade läst Anders Fagers novellsamling ”Svenska kulter” och konstaterade att han sällan mött en debutant med så mycket att säga, så mycket att diskutera och leka med. I dag nämns Anders Fager som en av författarna i spåret efter John Ajvide Lindqvist, som med ”Låt den rätte komma in” gjort skräckgenren till något viktigt att följa för fler än unga skräcknördar.
– Ajvide Lindqvist öppnade dörren, visade att det går att skriva Stephen King på svenska. Cirkeln har också betytt mycket. Vi har kommit ut ur nördhörnan nu, vi får vara med. Förut var vi i ett annat rum.
Att skriva skräck, har det alltid varit din grej?
– Ja, att skriva något overkligt i alla fall. Jag har petat omkring, men det blir alltid de här spökerierna.
Vad är det som lockar?
– Att det inte är på riktigt. Jag är barn av en socialrealistisk era och jag tycker den är så jävla tråkig, det här diskbänksrealistiska 1970-talet.
Vilka influenser har du haft?
– När jag var grabb i början på 1970-talet började SVT sent kvällstid köra de där klassiska skräckfilmerna, ”Dracula” och ”Frankenstein”, i svartvitt. Det där kollade man på, det var inte den gängse DDR-grå underhållningen. Och när rollspelskulturen började spira, tidigt 1980-tal, då var jag parvel, men inblandad i det. Man bejakade andra världar, andra berättelser.
Med ”Jag såg henne i dag i receptionen” inledde Anders Fager en trilogi som utspelar sig i ett snålblåsigt Stockholm där övernaturliga krafter inte längre ligger dolda under ytan. Här vävs en obehaglig historia med gamla rötter, befolkad av mystiska, ibland helt galna väsen, människor svåra att sympatisera med och inte minst: kittlande, hemliga sällskap.
– Jag hade en idé om att göra något slags saga om de här böckerna på Kungliga biblioteket som kom hit när vi hade plundrat Prag och vad som blir av dem. Plundringen av Prag är helt bisarr, vi släpade hem tre-fyra BNP på ett bräde där. Jag väver en jättehistoria kring det, ibland vet jag inte själv längre var fiktionen börjar och var den slutar.
I nu aktuella ”En man av stil och smak” flyttas fokus från den galna, trasiga Cornelia Karlsson, till bibliotekarie CeO Molin, som Anders Fager själv beskriver som en ockult version av KB-mannen. Han stjäl praktfulla och uråldriga verk ur ovärderliga samlingar, han är en stropp och en player. Nu ligger han illa till, hans kolleger har startat en intern utredning för att ta reda på vem som stjäl böckerna samtidigt som de ockulta sällskapen i Stockholm också är ute efter dem.
Han inleder ett högt spel där kontrollen allt mer glider honom ur händerna. Tonen i texten växlar mellan hård råhet och fina detaljer vars skrämseleffekt nästan är starkare än obehaget nere i mörka källartrappor. Ett sådant inslag är när Cornelias namn, målat på fasader och väggar, sprider sig över Stockholm i takt med att den dagen närmar sig då ”stjärnorna står rätt” och makten i henne ska få full kraft. Invid namnet målas ett enda öga, Cornelia har bara ett öga kvar.
– Cornelia håller ju på att förvandlas till något slags gudinna. Det där med ögonen och namnet blev en jättefin bild kände jag, och den växte fram mer och mer medan jag skrev.
För Anders Fager är skräck inte bara förbehållet en vuxen publik. Samtidigt med ”En man av stil och smak” kommer också barnboken ”Den elaka vikarien”. Här väjs inte för otäckheterna, det är blod och fasa på vers. Och, konstaterar han ganska roat, att landa rätt i skräcknivån för en ung publik har lett till många diskussioner under produktionens gång. Men Anders Fager är inte orolig för att hamna fel.
– Barnen tycker att den är rolig. Barn ser det knäppa i det. Det finns säkert de som tycker det är skitotäckt, men då ska man ju inte läsa det.
