”Jag skulle gärna vara med och se slutet på detta jäkla idiotiska, meningslösa, onödigt smärtsamma experiment”, tänker Fran Stubbs, huvudpersonen i Margaret Drabbles nya roman De mörka vattnen stiger.
Vilket experiment?
Tillvaron, det hela, det den mänskliga arten företar sig på klotet när det susar fram i rymden. Trots denna nattsvarta syn på tillvaron har Fran en enorm aptit på livet. Hon verkar ha fått en släng av ADHD samtidigt som hon närmar sig de åttio.
Fran är inspektör, besöker olika äldreboenden och skriver rapporter. Medelålderns kriser är ett intet mot de psykiska lidanden de äldsta måste ta sig igenom i livets slutskede, tycker hon, och försöker ge råd och röja undan onödiga problem för dem.
Hon besöker en rad institutioner, servicehus och lägenheter, från fönsterhakar och kassaskåp, till kosthållning och jourscheman. Hon håller föredrag om de äldres situation och följer forskningen i ämnet.
Rastlöst kör hon sin bil mellan konferenser i landet, släktingar, nära vänner i den engelska, övre medelklassen och landar då och då i den egna lyan i ett nerslitet område. Samtidigt rör sig hennes tankar lika rastlöst, oftast i ett välsorterat och avslipat flöde.
Frans son är konstvetare och känd från teve. Nu är han på Lanzarote och blir där närmre bekant med en åldrad författare och dennes livskamrat. Ön får stort utrymme i romanen.
Alla dem man möter är spännande och komplicerade människor. Starkt realistisk personteckning har ju alltid varit motorn i Drabbles romaner och i den här romanen blir också bipersonerna knivskarpt avbildade. Det som framför allt gör hennes figurer intressanta är att de blir livs levande. De säger och tänker dessutom viktiga saker om sig själva och andra.
Hur ska livet bli de här sista åren och hur ska det hela sluta, undrar de. Den frågan blir en sorts passare som ritar upp deras kommande livsrum och bestämmer deras tankar. Och egentligen skulle vem som helst av de här åtta figurerna kunna vara huvudperson i romanen, de skulle alla klara den rollen med glans.
Många män tänker på sex så ofta som var femte minut, har Fran läst någonstans. Själv tänker hon nästan lika ofta på mat. Det beror bland annat på att hon av oförklarliga skäl förser sin förste man (hennes andre man är död) med vällagade mål varje dag.
De var gifta och fick två barn under fyra olyckliga år för många decennier sedan. Nu är han sängbunden men njuter likväl mer av livet än de flesta. Han ägnar sig åt Maria Callas, superba viner och god mat.
Drabble skriver som alltid klart, effektivt och ofta snärtigt. Åtskilligt skulle kunna lyftas in i diverse debattinlägg om de äldres villkor. Då och då byter hon berättarvinkel men ton och röst förändras inte mycket.
Frans barndomsvän Teresa har cancer men lever ändå på som vanligt, engagerad i sociala och litterära frågor och ett stort umgänge. Hon har en fantastisk förmågan att ta vara på livet och dem hon möter, den hållningen rubbas inte av att hon är döende, snarare tvärtom.
Det blir egentligen inte mer handling i boken än det är i vanliga människors liv. Just bristen på intrig i vanlig mening, röd tråd eller litterärt bygge gör någon gång att texten kan verka mångordig eftersom man inte ser vart den leder.
Personerna används inte fullt ut, tycker jag, ungefär som när man har ett antal pjäser i ett spel men inte något bräde att flytta runt dem på och kanske inte heller några givna spelregler. Det som skapar handling är snarare de många skiftena i texten. Scen följer på scen men fokus flyttas rätt godtyckligt mellan dem.
I stället får vi alltså delta i tusen samtal om livet för de äldre och boken täcker verkligen in alla de situationer, tankar och problem som hänger samman med åldrandet, från demens och svåra höftfrakturer till testamentsfrågor och utanförskap.
Bokrecension
Margaret Drabble
De mörka vattnen stiger
Översättning: Alva Dahl
(Modernista)
