Men hon nöjde sig inte med det utan engagerade sig livet ut för kvinnors rättigheter, fred och befolkningsfrågor och blev en av kvinnokampens verkligt stora förgrundsfigurer.
Nu har Kristina Lundgren skrivit den första större biografin över Ada Nilsson, som blev 91 år. Att läsa om hennes liv innebär också att följa Sveriges utveckling från ett fattigt bondesamhälle till en modern industristat. Hon var en viktig del i den förvandlingen, för Nilsson stred på många fronter samtidigt.
Förutom rösträttsfrågan engagerade hon sig framför allt för sociala reformer som sjukförsäkring, föräldraförsäkring, mödravård, barnavård, sexualundervisning med mera.
När Per-Albin Hansson på 1930-talet lanserade begreppet Folkhemmet kom de frågor hon stridit för i decennier upp på den politiska dagordningen.
Men då bjöds hon inte in att delta. Lundgren spekulerar i varför. Var det så att hon som var självständig, okonventionell och envis inte passade in i folkhemmets kärnfamiljideal?
Ada Nilsson var med och drev medborgarskolan i Fogelstad och var ansvarig utgivare för dess tidskrift Tidevarvet. Hon var också ordförande i Svenska kvinnors vänsterförbund och satt dessutom med i ett flertal styrelser.
Förutom arbetet med sin praktik höll hon föredrag och skrev en mängd debattartiklar och böcker.
”Barrikaden valde mig” handlar förstås om Ada Nilsson, men här presenteras också ett helt uppbåd andra smarta, färgstarka och drivande kvinnor. För Lundgrens innehållsrika biografi över Ada Nilsson utvecklas också till en exposé över tidens radikala kvinnor som Nilsson kände och samarbetade nära med.
Boken är minutiös i sin undersökning av alla Nilssons engagemang.
Lundgren tycks inte utelämna något i hennes liv eller arkiv. Hon granskar hennes vänskaps- och trassliga kärleksförhållanden, hennes och andras skrifter, tidningsartiklar och protokoll och återger dessutom en mängd brev till och från henne.
Det är intressant att läsa och följa alla dessa aktivister i deras närmast outtröttliga kamp för förändringar i samhälle. Men tyvärr tyngs framställningen något av alltför mycket fakta.
Detaljerna skymmer delvis sikten för bilden av Ada Nilsson och gör texten mindre tillgänglig.
Det är synd.
