Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Det ska vara rakt på sak”

Anarkism, minneskonsten eller hans kära barndomsstad Falkenberg – vad än Erik Lundberg skriver om handlar det alltid om stora berättelser i det lilla formatet. Hallandsposten har träffat den 87-årige författaren i bostaden i Halmstad.

Erik Lundberg är aktuell med ”Jag litar inte på verkligheten. Gör du?”, en fristående fortsättning på 2007 års ”Minnas och komma ihåg är inte det samma” där Lundberg gjorde en distinktion mellan de båda begreppen: ”Kom ihåg! är den plötsliga glädjen och det snabba skrattet. Minnet är sorgen och den tysta gråten”.

I den nya boken ägnar sig Lundberg åt just minnet – ”ett levande skälvande flöde” – där författarens karaktäristiska kortprosa fylls med proustska madeleinekakor från hans 87-åriga liv.

Såsom spöklika upplevelser efter mörkrets inbrott i barndomens Falkenberg. Eller det mystiska ljus- och ljudfenomen han upplevde tillsammans med en studiekamrat i Lund. Händelser där verklighetens ramar inte riktigt räckte till, men som Erik i efterhand har sökt förklaringar till.

– Boken tar upp konstiga händelser från barndomen och framåt. Första halvan av boken är berättande, den andra består av betraktelser. Det är ett gammalt skrivsätt, nästan medeltida, berättar Erik och nämner Halmstads egen Klara Johanson som en inspirationskälla för sitt skrivande.

– Hon avslutar alltid med en eftertanke, det gör jag med, säger Erik som även har Walt Whitman, Hjalmar Söderberg, Emanuel Swedenborg och Moseböckerna som litterära reskamrater.

En av episoderna i boken handlar om tiden efter moderns tidiga bortgång. Erik, redan då en flitig bibliotekskund, sjönk djupare ner i ”Robinson Crusoe” och ”Skattkammarön”. Hans 14-årige storebror, som hade tagit pianolektioner hos modern, hanterade sorgen på ett annat sätt:

”Nu var det kallt i lägenheten. Ingen tog emot honom. Ingen satt vid pianot. Beethovens pianosonater stod där, men ingen vände bladen. Ingen skrattade varmt och stillsamt. Han visste inte vad han ville, bara att han ville vara någon annan.”

Den gänglige brodern började klä ut sig till vuxen och patrullera Falkenbergs gator kvällstid. Förbryllande för Erik då, desto mer begripligt nu.

– Jag har fört ett imaginärt samtal med min döde bror.

Ett annat, samtida minne beskrivs mycket levande: kanske något för ung hade Erik gett sig på att läsa August Strindbergs ”Till Damaskus”, vars övernaturliga och drömska inslag inspirerade honom att improvisera en teaterpjäs inför sina vänner. I skenet av stearinljus åkallade han spöken och vålnader, och piskade upp en stämning som fick åskådarna att fly fältet.

I höstas fick Erik ett oväntat samtal från en kamrat som hade varit där. Mannen, som heter Yngve, flyttade från Falkenberg på 1940-talet och Erik hade inte hört av honom sedan dess. Nu var Yngve på besök i sin gamla barndomsstad och försökte komma i kontakt med någon av sina gamla vänner.

– Han sa ”kommer du ihåg när du skrämde vettet ur oss den där kvällen?”. Det var en bekräftelse på mitt eget minne. Det var skönt, de andra är borta, kamrater och sånt, från den tiden.

Erik Lundberg skriver alltid, inte periodvis. Och aldrig med en boktitel i tankarna.

– Jag tänker aldrig att jag ska skriva en bok. Det kommer en början, sedan växer det och blir en bok. Mycket kommer på natten, ofta som ingivelser i drömmar. Jag skriver först för hand, sedan på ordbehandlaren. Sedan får jag se vad det blir av det, jag har mycket på gång samtidigt och sorterar in allt i buntar utifrån var det passar.

Jag frågar om de detaljrika minnena från barndomen finns där i hans medvetande, redo att karvas ur och kläs i ord. Erik skakar på huvudet, och hänvisar till ingivelserna som ett startskott. Sedan rasslar det på.

– De bara kommer, jag kan inte förklara det.

”Jag litar inte på...?” är Lundbergs nittonde bok sedan debuten 1973. Kortprosan, det lilla formatets ögonblicksbild, gjorde Erik Lundberg till sin med 1990 års ”Ansikte mot ansikte”. Ett kapitel sträcker sig sällan över mer än en sida, men recensenterna förundras över hur mycket som ryms där.

– Jag skulle aldrig kunna skriva en roman. Det ska vara rakt på sak, koncentrerat. Jag utvidgar och skär ner. Väldigt mycket kasseras.

Vid sidan av skrivandet driver Erik Lundberg bokantikvariatet Jaguaren i Halmstad, tillsammans med Hallandspostens reporter Lennart Hildingsson. Erik är fortfarande en flitig biblioteksbesökare och går gärna på bio och teater. Senast han och hustrun Ingrid var på Röda kvarn i Halmstad såg de den hyllade ”The King’s speech”, där Colin Firths rollfigur George VI genom hela filmen brottas med sin stamning för att kunna hålla ett ack så viktigt brandtal till den krigsfruktande nationen.

– Jag tyckte mycket om filmen. Den levandegjorde verkligen hur han kände sig, säger Erik som uppskattar modet i att bryta ut en ganska liten skärva historia och göra en hel berättelse.

Det lilla formatet, som sagt.

Bild: Roger Larsson