Joan Didion blev känd i Sverige i och med översättningen av ”Ett år av magiskt tänkande”, boken om makens död och dess psykologiska efterspel, ett på samma gång personligt och undvikande verk, som det mesta Didion skrivit.
Hon är ironiker, fast på ett helt annat sätt än hos oss - amerikanskt ironisk, på allvar. Svensk ironi – speciellt som den motioneras i tidningsspalter och i så kallade humorprogram – är smart och lättköpt, eftersom billiga poänger här har högsta status. Jag har ägnat femtio av mina sextio år åt att studera självbedrägeri, säger berättaren Grace Strasser-Medana i den nu översatta Didionromanen ”Bönbok för en vän”. Hon skulle haft mycket att göra i Sverige.
Grace är en antropolog som gift sig rikt in de högsta kretsarna i en centralamerikansk diktatur Didion döpt till Boca Grande. Nu är hon är döende i cancer och har inga illusioner, inte om sig själv, sin omgivning, sin son eller övriga livet. Hon bor kvar i Boca Grande eftersom hon tycker om ljuset där, det är allt.
Och så har hon fortfarande ett slags nyfikenhet. Här gäller den Charlotte Douglas, den 40-åriga amerikanskan som flytt till Boca Grande från USA. Flytt? Ja, Didions personer är oftast flyktingar, rymlingar undan vad som helst, ett rastlöst släkte på väg från en plats utan framtid till annan plats utan framtid.
I USA har Charlotte haft två män, den förste alkoholiserad, nu död, och den andre en mer ordningsam, och så har hennes dotter organiserat ett terroristiskt sprängattentat, och kapat ett flygplan och gömmer sig undan FBI; visst har Charlotte något att fly från.
Vad Grace med så stor – om än sval – häpnad bevittnar är Charlottes sömngångaraktiga aningslöshet, ett slags skör osårbarhet, en ständig oförmåga att i rättan tid inse hur saker ligger till, vad människorna i hennes närhet syftar på och är ute efter; allt detta som ständigt leder henne in i olyckan, de omöjliga situationerna. Och situationen i Boca Grande håller förvisso på att bli omöjlig, inte minst politiskt.
Det lägger Charlotte inte märke till.
Eller kanske hon gör det ändå. Och här ligger ironin, det blodiga, och på allvar. Att Charlotte vet, men ändå inte handlar efter sin vetskap. Grace talar om att tyda tecken, känna förskalven och förstå när det är dags att förflytta sig till ett säkert ställe. Hon är praktiskt, rationell, sval och sorgsen, där Charlotte flyter med, inte kämpar emot.
Det flytet leder mot den ena katastrofen efter den andra. Men allt jag sagt här är också osäkert, eftersom just detta – den suveräna osäkerheten – är Didions själva skrivmetod; Charlotte förblir en gåta, och kanske också Grace. Och självbedrägeriet är bilden som möter oss varje dag i spegeln.
