Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Deckare som inte övertygar

Stefan Ahnhem debuterade förra året med Offer utan ansikte och gjorde omedelbar succé både i Sverige och utomlands.

Bokrecension

Stefan Ahnhem
Den nionde graven
(Forum)

Den nya romanen, Den nionde graven, utspelar sig ett halvår innan händelserna i debutboken.

Det börjar med ett brev, som en döende man offrar sina sista krafter på att skriva, medan han färdas i en fångtransport. Han har bara ett namn och en förhoppning, kanske enbart en dröm, att brevet ska nå fram.

Efter ett år och några månader, då ödet och slumpen firat stora triumfer, får Aisha Shahin brevet. Spelet kan börja.

Några människor, bland dem Sveriges justitieminister, försvinner spårlöst och när de påträffas är de inte bara döda utan även svårt sargade. Brotten sker både i Sverige och Danmark, och såväl Fabian Risk som Dunja Hougaard dras ovetande om varandra in i utredningar som är ytterst komplicerade och delvis sker inofficiellt.

Tempot är högt uppdrivet och intrigen är skickligt flätad. Läsaren inser ganska snabbt vad brotten handlar om men sedan skruvas allt till några varv och blir ännu värre än vad som går att föreställa sig. Och därmed brister det också i trovärdighet.

Jag vet inte hur många deckare och kriminalromaner jag läst som håller hög klass tills det återstår en tredjedel. De är intrikata, fantasifulla, spännande.

Men de håller inte hela vägen. Det blir några snäpp för mycket. När motivet visas upp går det inte att tro på.

Men jag är fullkomligt övertygad om att Den nionde graven också blir en succé för såväl författaren som förlaget. Och det är väl gott så.