Upplägget är den episka släktkrönikans: tre generationer i en bondesläkt, en tragisk händelse i det förflutna, och en uppgörelse som länge låter vänta på sig. Så länge att den inte alls blir en uppgörelse, utan bara ett prosaiskt klarläggande av sanningen.
De tre generationerna består av matriarken Lea, som dör redan i romanens inledning, men som sedan kastar sin långa skugga över hela dess händelseförlopp.
Därtill hennes son, den redlige bonden Walter, som funnit sitt öde i att sköta tio mjölkkor, skörda slåttervall, fiska strömming och skjuta sjöfågel.
Hans enda dotter har valt en helt annan livsbana: som frilansare, stringer, i det heta och överbefolkade Delhi.
Leas död för samman far och dotter, och som en joker dyker den romske trollerikonstnären Orlando upp i den roslagska bondeidyllen. Han påminner om dramatiska händelser på 1950-talet, när ett zigenskt tivoli - Ormestad använder tidstypisk terminologi - kommer till ön och startar en olycklig händelsekedja.
Historien är klart läsvärd, och Ormestad kan förena skildringar av Indien med inlevelserik svensk naturlyrik. Men bristen på centrerat fokus blir alltmera uppenbar ju längre skildringen pågår.
Är syftet att visa på antiziganismens konsekvenser? Eller att skildra en svensk vit mans oförmåga att förstå kvinnor och andra folkslag?
Romantiseringen av kärleken är uppenbar: dottern Juliana har varit hopplöst, olyckligt förälskad i en gift sikhisk man i Delhi, och blir lika förälskad i Orlando. Walter har tvingats försaka sitt livs stora förälskelse, liksom hans syster Elly tvingats försaka sin.
Problemet är dels att Ormestad lite för mycket romantiserar den romska kulturen - romer brukar inte vara överdrivet intresserade av sitt indiska ursprung - och lite för mycket romantiserar skärkarlslivet i det roslagska havsbandet.
I karaktären Lea har hon skapat ett utkast till en monumental romangestalt. Men läsaren får aldrig riktig tillgång till Leas personlighet. Walter och Juliana blir bara uttryck för sina passioner. Vad som egentligen driver dessa passioner är dunkelt.
En romanförfattare har privilegiet att kunna uttyda sina gestalter fullt ut, men Ormestad tar inte den chansen. Och Lea förblir ända in i slutet ett "monster": en slavnatur som överför sin underordning till ett härskarprojekt för att dels dölja sitt ursprung, dels förtrycka andra som kompensation för sin egen utsatthet.
