Både spekulativt och spännande när Lisbeth Salander är tillbaka

I början tvivlade HN:s recensent på den fjärde Millennium-boken, men sedan blev den både rafflande och gripande.

ANNONS
|

Efter tolv timmars läsning, varav tio i ett svep, lägger jag ner Det som inte dödar oss och konstaterar att Salander och Blomkvist är tillbaka.

Jag tvivlade på det de första hundra sidorna, som är sega och späckade med forskning om artificiell intelligens och avancerad datahackning, samt ändlösa förklaringar till begrepp som savant och primtalsfaktorisering. Alla nya karaktärer presenteras och Salander/Blomkvists medverkan är sparsam.

Läsningen stoppas också upp då och då av ovanligt stolpiga formuleringar, vilket är en smula förvånande. David Lagercrantz lär ha påstått att han möjligen är en bättre stilist än Stieg Larsson, men det visar han i alla fall inte här.

ANNONS

Intrigen är komplicerad och skapad för att passa en internationell läsekrets. Salander (alias Wasp) har hackat sig in i USA:s underrättelsetjänst NSA, och retat upp deras säkerhetschef Edwin Needham, som bestämmer sig för att förgöra Wasp.

Samtidigt har Frans Balder, ett svenskt geni vid ett amerikanskt forskningsföretag, hittat djupt oroande bevis och även fått höra att hans åttaårige, autistisk son far illa hos sin mamma och dennes våldsamme sambo.

Frans, som har svikit sin son djupt och blivit fråntagen rätten att ha hand om honom, bestämmer sig nu för att göra bot och bättring.

Balders forskning är livsfarlig om den hamnar i orätta händer. I sin förlängning går den ut på att göra människor överflödiga, åtminstone när det gäller tänkande och problemlösning. Därför kommer det inte som en överraskning när en analytiker på Säpo får indikationer på att Frans Balder är mordhotad.

Hon beordrar att han ska få personskydd men dessvärre tilldelas han två poliser som inte är kapabla att klara uppgiften.

Samtidigt är Mikael Blomkvist på väg att bli en föredetting och Millennium verkar ha spelat ut sin roll. Ingenting roar honom och han har inga scoop på gång. Men sedan börjar det hända saker på alla fronter samtidigt och tempot skruvas upp ordentligt.

ANNONS

Det som inte dödar oss blir både rafflande och gripande och de flesta karaktärer från trilogin dyker upp på ett eller annat sätt, så att ingen ska kunna missta sig på att detta är en Salander/Blomkvist-deckare.

Att den inte är trovärdig för fem öre bekymrar mig inte eftersom Millennium-böckerna är sagor för vuxna och i sagor har hjältarna ofta förmågor utöver det vanliga.

Där är också haltande logik tillåten så länge spänningen upprätthålls. Jag är övertygad om att de flesta fans blir nöjda, men faktum kvarstår: den känns spekulativ, precis som man kan vänta sig av ett beställningsverk. Här ska göras pengar och här ska skrivas så att alla utländska förlag blir nöjda.

David Lagercrantz - blir sur när folk tror att han tackade ja till att skriva boken av ekonomiska skäl. Han har också sagt att han är trött på att vara berömd. Så varför väljer han då inte att skapa sina egna romankaraktärer i stället för att återanvända någon annans?

Han kommer alltid att vara ifrågasatt och aldrig bli betraktad som en självständig författare.

ANNONS