Ödesmättade resor österut

Erik Andersson har sportlov. Eller rättare sagt har dottern Vera det och tillsammans med fadern tar hon emot i villan i Västra Bodarne. En måndag utan skolledighet hade Erik i stället varit i arbetslokalen i Alingsås.

Det är där översättningarna från engelska och romanerna blir till. Där skapade han Ringarnas herre, den länge emotsedda nyöversättningen av JRR Tolkiens The Lord of the Rings. Där arbetade han hårt med Ulysses, James Joyces mastodontverk som alla litteraturintresserade känner till, färre har läst från pärm till pärm.

Romanen Indialänderna, som kommer ut i dagarna, blev färdig för ett år sedan. Idén om den världsvane västgöten Ingvar Franssons resor österut fick Erik Andersson under perioden med Joyce.

- Jag tänkte sätta igång med berättelsen direkt, men det gick inte, jag hade huvudet fullt av Ulysses.

När sorlet från Dublin så småningom tystnade, tog sig författaren an Ingvar Fransson.

- Jag utgår alltid från en situation som intresserar mig. Det stod klart för mig från början att Ingvar Fransson inte skulle gå iland med uppgiften att lära känna hela Österlandet.

Fransson är en undflyende natur, en mångkunnig affärsman med bakgrund på Chalmers. Hans yrkesliv för honom längre och längre österut, till Ukraina, Ryssland, Kazakstan och Centralasien. En av resorna blir hans sista.

Erik Andersson skildrar Fransson via tio medmänniskor. Affärsmannens breda kunskaper om folk och regioner gör honom till en efterfrågad person.

- Ingvar Fransson är själv ett främmande land som läsaren får utforska, säger Erik Andersson med ansiktet vänt mot februariljuset utanför.

Hans eget intresse för det Gustaf Fröding kallar indialand i en av sina dikter började med musiken. Författaren kom via en god vän tidigt i kontakt med österländska kompositörer.

Som exempel hämtar han från bokhyllan Kalyj Moldobasanovs balett Kujrutjuk, en utgåva vars vackra omslag är smyckat med kyrilliska bokstäver.

Intresset delar han med sin romanfigur Ingvar Fransson som ledigt kan föra ett samtal om den tatariska konstmusikens fader Nazib Zjiganov.

Erik Andersson har en egen litterär stil, folkbildande och med rejäla doser humor. De berättarröster som träder fram har olika bakgrund och inriktning men de har ett gemensamt: de kommer från Västergötland, precis som Erik Andersson.

Författaren ger hembygden både kärlek och ett och annat tjuvnyp, ingredienser som även hans förra roman, Den larmande hopens dal från 2008, var fylld av.

I den får journalisten Ina Ljung sitt första sommarvikariat på tidningen Varas Värn. Hennes rättframma texter ifrågasätter invanda föreställningar om trakten och dess invånare.

Bokens för- och eftersättsblad täcks av kartor från Västergötlands fornminnesförening och romanen vimlar av ortsnamn, alla autentiska, enligt Erik Andersson.

- Jag är fängslad av dem, de härrör ofta från tiden då det inte fanns något skriftspråk. Ortsnamnen är språkliga vittnesbörd, säger författaren som även skriver återkommande i Göteborgs-Posten om små orter i Västergötland, "hålor" kallar han dem.

Västra Bodarne, samhället där författaren är uppvuxen och som han har återvänt till, har förmodligen fått sitt namn efter bo, som i boplats.

- Här har människor bott sen stenåldern, säger han och ser ut över trädgårdarna på baksidan av huset.

Det senaste året har Erik Andersson undervisat vid den nya magisterutbildningen för översättare på Akademin Valand vid Göteborgs universitet, en skola han gärna själv skulle ha velat gå som ung.

- Det sparar säkert fem års övning för en översättare att få en sådan utbildning.

Erik Andersson närmade sig det skrivande livet via studier i litteraturvetenskap och idé- och lärdomshistoria. Engelska lärde han sig genom att översätta och noggrannheten odlade han som korrekturläsare på Göteborgs-Posten på 1980-talet.

- Jag visste att jag ville skriva, men var skulle pengarna komma ifrån? Korrekturet blev en födkrok.

Det första översättningsuppdraget var en science fiction-roman, och det första egna verket, novellsamlingen Ättlingen från Mecklenburg, kom 1993.

Därefter har otaliga översättningar lämnat arbetsrummet i Alingsås, och dessförinnan Göteborg. Liksom fem romaner och två dagböcker – en från arbetet med Tolkien, en från åren med Joyce.

Dag ut och dag in med en dag i Dublin (2012) kan läsas som en ingång till Ulysses och förklarar mycket av romanens uppbyggnad.

Men framför allt ger den lilla boken en bild av översättarens vedermödor. Erik Andersson snubblar över insprängda verser, listor med förkortningar av prästtitlar och imitationer av historiska stilar. Det är uppenbart att arbetet kräver sina chokladkakor och rökpauser.

Översättningarna av Joyce och Tolkien har gjort Erik Anderssons namn känt och han bjuds ofta in som föredragshållare.

- Förvånansvärt många vill diskutera texten och de har ofta synpunkter på ett och annat.

Den här terminen har Erik Andersson lämnat åtagandet på Valand. Framför sig har han en översättning av irländaren Colm Tóibíns roman Nora Webster. Han ska också återknyta kontakten med Joyce och göra en nyöversättning av Dubliners, Dublinbor på svenska.

- Till skillnad från Ulysses är den helt och hållet njutbar, det ska bli roligt, säger författaren som i Indialänderna hyllar översättarens värv.

I ett av bokens avsnitt berättar Ingvar Fransson om ett besök i en enslig bergstrakt i Dagestan, där översättare lever bland byborna och åtnjuter hög status. Fransson förklarar varför, för en intresserad etnologistudent:

"Översättningen lägger något till dikten, och sedan lägger dikten något till det egna språket".

Karin Holm