Mångsidig. Åke Smedberg debuterade som lyriker, men skriver numera mest prosa och räknas som en av våra främsta novellister. Han har också gett ut tre uppmärksammade kriminalromaner.
Mångsidig. Åke Smedberg debuterade som lyriker, men skriver numera mest prosa och räknas som en av våra främsta novellister. Han har också gett ut tre uppmärksammade kriminalromaner.

Åke Smedberg | Sprängskiss av en jaktberättelse

ANNONS
|

Hon jobbar sedan länge som undersköterska på ett hospice. När hennes livs kärlek dör hamnar hon i säng med en annan karl som hon rätt snart sparkar ut. Och ungefär där slutar historien.

Den och de andra novellerna i Åke Smedbergs nya samling, Sprängskiss av en jaktberättelse, är på cirka trettio sidor.

Jag hade velat läsa mer om henne, tänker jag, gärna i romanform. Så inser jag att den novellen och de andra liknar romaner; de innehåller egentligen lika mycket material utan att texterna därför tappar sin lätthet.

Man märker knappt hur täta historierna är. Ett litet mirakel.

Han skriver om nästan vem som helst. Vi får möta en chaufför, en nedgången författare som traskar runt i sina egna texter, en hantverkare, en mäklare, en kvinna i hemvården, en expedit, två akademiker, ett biträde.

ANNONS

Smedberg skildrar samtidigt den alldeles vanliga världen med suverän känsla för detaljer och stämningar. Beskrivningarna hålls ihop av en poetisk mollton.

I titelnovellen drabbas en äldre man av en svår demenssjukdom men det finns inte så mycket kärlek eller omtanke mellan de fyra i familjen. Här får de lida mer än de klarar av. Lycka är på det hela taget en ytterst sällsynt gäst i Smedbergs berättelser.

En annan novell handlar om en man som stjäl och spelar bort stora pengar tills hustrun slänger ut honom. Då sjunker han som en sten, börjar om på ny kula, från botten, men inte i grunden förändrad. Den figuren återkommer i flera av texterna, en outsider som blir omtyckt ”utan att han direkt behöver anstränga sig” och det är hans olycka.

I flera noveller försöker människorna ta livet av sig med hjälp av skogen. Illa rustade försvinner de bara rakt ut i terrängen. Just beskrivningen av landskapet är storartad.

Det ”gör ont att vara verklig, riktig”, tänker någon, det som krävs är kanske ”lite ordentligt lidande”. Men Smedbergs personer får i regel mer än nog av den varan, även om det inte handlar om något storstilat lidande. En av personerna tror att den där plågan beror på rädsla och självhat men det tror inte jag.

ANNONS

Den klassiska novellen brukade vara byggd kring en händelse. I slutändan snurrar historien runt; då får vi plötsligt veta något om personerna som vi är alldeles oförberedda på.

Här är det snarare tvärtom. När novellerna slutar vet vi mindre om personerna än tidigare. De drar sig undan, kliver in i ett personligt mörker.

Ändå är de väl beskrivna, pricksäkert, med en rad skott från höften. Men vad de egentligen plågas av blir ändå inte riktigt tydligt. Livet som det nu är kanske. Den problematiken är väl Smedbergs stora tema.

”Oerhörd är världens balans för de vacklande”, konstaterade Werner Aspenström. Det handlar nog om den saken också i Smedbergs noveller, att det mesta gungar för huvudpersonerna i det sorgehus som är världen.

Sju av de åtta berättelserna är utmärkta, några mästerliga, men en dialognovell håller inte måttet. Den handlar om två homosexuella av vilka den ene är döende.

ANNONS