Att tro eller inte tro på sommaren – det är frågan…

ANNONS
|

Någon sa sommaren är som en ljuv dröm, medan vintern i stället representerar den råaste av realiteter, själva det nakna varat.

Och det stämmer enligt västerländsk syn, där sanningen oftast ses som det avklädda, med allt pynt väck, och inget smink, det som finns kvar efter det naturen strippat frampå höstkanten.

Sommaren klär allt i grönt. En illusion säger den surmulne. Och all fågelsång, och bruset av vind genom lövkronor, det är ju bara simpel förförelse, tillägger han.

Vad är det för fel i att bli förförd? frågar jag. Den surmulne skakar uppgivet på huvudet inför denna liderliga attityd. Han menar att jag blott alltför länge ägnat mig åt livets illusoriska goda, och förordar i stället en diet bestående av aska och ljummet kranvatten.

ANNONS

Livet är att bita i gräset och hugga i sten, avslutar surpuppan. Och det gör man bäst på vintern, sanningens årstid.

Jag vet inte. Nordisk sommar är naturligtvis lite drömsk, mjuk i kanterna. När jag skriver detta är det sisådär 15 grader och skurväder, men likväl sommar.

Att den endast inträffar vid 25 till 30 grader är en uppfattning jag inte delar, även om det just nu kunde varit varmare.

Den svenska sommaren har förfört många, exempelvis engelsmannen Graham Greene, författare till täta existentiella thrillers och en gång evig nobelpriskandidat.

I en av sina minnesböcker berättar han om besök i Sverige på trettitalet, om de ljusa trolska sommarnätterna, och alldeles särskilt erinrar han sig ett utedass på en ö i Stockholm skärgård, för en britt tydligen själva paradisdrömmens essens.

Andra, födda i Sverige, har haft andra uppfattningar. För Strindberg var hemlandet ett efterblivet reaktionärt jävla kapitalistland han kunnat undvara, om det nu inte varit för brännvinet, och för ärtor med fläsk, och sommaren.

Troligtvis satt han i sin frivilliga exil i Tyskland och dagdrömde tårögd om utedassen i skärgården.

Och när Carl Jonas Love Almqvist försökt förgifta en pantlånare och rymt till Amerika, så saknade han främst gädda med pepparrot, och stekt strömming, samt utropade han att endast Sverige svenska krusbär har.

ANNONS

Sommaren alltså, den nordiskt förföriska. Poeten Gunnar Ekelöf stod inte ut med vintern, som han alltid sökte supa bort, med avslutning på något sjukhus.

Men i dikten Eufori sitter han en sommarnatt i trädgården ”och begrundar/strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad/havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattdunklet /…/ Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.”

Här finns en stillhet, ett accepterande av livsvillkoren. Drömskt realistiskt, när han säger: ”Och det porlar inom mig av renaste lycka!”

Så jag tror nog på sommaren.

ANNONS