Åsa Linderborg öppnar upp om kontroverserna

Det är Almedalsveckan i Visby 2018. Åsa Linderborg ställer upp på tidningen Resumés panelsamtal med Fredrik Virtanen, som är utpekad som våldtäktsman och sparkad från Aftonbladet. Ingen annan mediechef vill vara med. Efter samtalet hittar Linderborg och Virtanen en relativt tom restaurang för att äta lunch. Det visar sig snart att hela restaurangen är abonnerad av Sverigedemokraterna.

Där sitter de – en kulturchef som anklagas för att ha orsakat ett självmord och en tårögd skribent som blivit paria efter metoo, omgivna av Sveriges mest omstridda riksdagsparti. En logisk hopsnörning av ett riktigt märkligt år, och på sätt och vis representativt för Åsa Linderborgs tid som offentlig person. Inte rädd att gå i klinch med sin egen bransch, på samma gång konfrontativ och hudlös, och principfast till den grad att hon ibland finner sig med oväntade bundsförvanter.

Nu ska hon försöka förklara ett av de mest omtumlande åren i hennes liv.

– Jag har tvekat kring varenda mening i den här boken, för den är så utlämnande. Det tog ett år att göra den till en bok jag står ut med att visa upp, säger Åsa Linderborg.

Hon sitter vid ett träbord i det omsorgsfullt inredda sällskapsrummet på Hotell Gästis i Varberg, precis intill ett fönster. Ägaren Lasse Diding är en nära vän sedan många år. Hans hem och två hotell är en tillflyktsort för Åsa Linderborg. Just vid det här bordet blev större delen av “Året med 13 månader” till. Det är hennes dagbok från september 2017 till oktober 2018, i bearbetat skick. Mycket har tagits bort, av hänsyn till närstående. Annat har dramatiserats och fyllts i för att boken ska bli mer lättbegriplig än vad osorterade dagboksanteckningar i regel är.

Anklagades för Benny Fredrikssons självmord

Boken tar avstamp i debatten kring den högerextrema tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan. Därefter briserar den svenska metoo-vågen, med Aftonbladetkollegan Fredrik Virtanen i skottgluggen. Under vintern publicerar Aftonbladet en granskning av Benny Fredrikssons tid som chef för KulturhusetStadsteatern i Stockholm, och Åsa Linderborg formulerar sig hårt om teaterchefen i flera krönikor. Den 14 mars blir hon lämnad av “P”, mannen hon levt med i åtta år. Tre dagar senare kommer nyheten om Benny Fredrikssons självmord.

Mejlkorgen fylls av anklagelser om att Linderborg och Aftonbladet drivit Fredriksson in i döden, en kvinna börjar mässa hans namn när Linderborg passerar henne vid ICA:s fruktdisk. Det har gått över två år sedan den där våren. Så varför ge ut en bok som river upp såret på nytt?

– Det skulle vara så lätt för mig att bara hoppas att folk ska glömma bort det där eller att jag själv ska trycka undan det. Men jag är inte sådan. Jag går alltid djupt ner i mina smärtor. Jag är uppfostrad med att man inte ska skylla på andra eller smita undan, utan alltid ta sitt ansvar. Det är det jag försöker göra i den här boken.

Aftonbladet fälldes så småningom av dåvarande Pressens opinionsnämnd, PON, för publiceringarna om Benny Fredriksson, och där ingick även Åsa Linderborgs texter. Granskningen drog dessutom igång med ett tips från en skådespelerska som kom till Linderborg. Men hon var inte ansvarig redaktör för granskningen, eller ansvarig utgivare.

– Det klarnar för mig till slut, flera månader senare. Jag ångrar allt jag skrev, att jag ens pratade med den här skådespelerskan, det borde någon annan ha gjort. Och jag borde inte ha klivit fram när Benny Fredriksson tog livet av sig, det var faktiskt inte min uppgift.

Har andra på tidningen, som Lena Mellin som var ansvarig utgivare då, duckat?

– Jag förstår att du vill att jag ska svara ja på den frågan, men jag kan inte göra det trots allt. Vår publisher Lena K Samuelsson bad om ursäkt för hela den publiceringen, fast hon inte var ansvarig när det hände. Och det måste varit samma mardröm för Lena Mellin som för mig. Det har varit jobbigt för oss alla.

Samtidigt är det du som blivit förknippad med Benny Fredrikssons död?

– Ja, och jag måste hitta ett sätt att leva med det. Och mitt sätt att leva med det är att jag försöker prata om det, och att jag ger ut dagböckerna.

”Minns säkert fel och lurar mig själv”

Boken är både ett porträtt av kulturchefen Åsa Linderborg och privatpersonen Åsa. När hon ställer upp på Söndagsintervjun i P1 ett par veckor efter Benny Fredrikssons död är det med gråten i halsen. På grund av Fredriksson, men också för att hon för andra gången i sitt liv blivit lämnad av någon hon älskar. Första gången var när mamman packade sina väskor och lämnade 4-åriga Åsa kvar i hallen hemma hos pappan. Den här gången var det livskamraten ”P” som lämnade den vuxna Åsa kvar i en lika oförlåtande hall.

Att dela med sig av ett privat trauma är också ett stort steg. Var det nödvändigt för att förklara hur du agerade i vissa situationer?

– Jag vill inte skylla ifrån mig, men det ger en fördjupad fond tror jag. Det hade varit svårt att ge ut den här boken och inte ta med det. Då hade det blivit en arbetsmemoar. Det här är en dagbok, där jag säkert minns fel och lurar mig själv – men den visar också hur det var. Hela komplexiteten som finns i ett liv. En stark drivkraft har varit att man ska förstå att journalister också är människor. Journalister är allmänt illa sedda, och jag tror det har att göra med att vi är så självgoda – att vi aldrig kan visa upp oss i vår skröplighet och säga att vi har gjort fel.

När du tänker tillbaka på det i dag – går det att särskilja känslorna kring Benny Fredriksson och uppbrottet med ”P”, eller är det sammanlänkat?

– Jag vet inte. ”P” är jag klar med, det har jag sörjt färdigt, medan Benny Fredriksson fortfarande ligger över mig. Så i den meningen har jag kunnat separera det, eftersom jag är färdig med det ena men inte med det andra. Mamma är rädd att jag ska skada mig själv med den här boken.

Är du själv rädd för det?

– Ja. Och att jag ska såra andra människor – eller det vet jag att jag gör, det är inget jag är obekymrad över. Men allt självbiografiskt skrivande måste vara djärvt, annars är det meningslöst.

Du har redan skrivit om ditt liv en gång, i barndomsskildringen “Mig äger ingen”. Var det annorlunda den här gången?

– “Mig äger ingen” var lättare eftersom allt hände för över 30 år sedan, det var ingen som kunde göra anspråk på en annan tolkning. Det är ju min barndom. Men det här är nutid, jag skriver om andra journalister som kommer reagera väldigt starkt och tycka att så där var det ju inte. Eller så hukar de, som de gjort hela tiden.

Kontroversiella publiceringar

Åsa Linderborg var kritisk till hur svenska medier hanterade metoorörelsen från dag ett. Namngivningarna och inflytandet från sociala medier menar hon är bevis på ett journalistiskt haveri som fortfarande inte diskuterats ordentligt i Sverige. Kollegan Fredrik Virtanen var den första att pekas ut, men om det påverkade hennes syn på metoo kan hon inte svara på i dag.

– Jag hoppas att jag hade reagerat mot den bristande pressetiken och rättssäkerheten ändå. De flesta journalister är nog fortfarande ovetande om hur helt åt helvete den perioden var. Journalister som i andra sammanhang kan vara hur sakliga som helst började plötsligt jaga människor i sociala medier. Så fort någon viskade ett namn så försvann den personen. Jag har försökt prata om det här hela tiden, det har varit omöjligt. Det här är mitt sista försök. Kan vi inte prata om det efter den här boken då ger jag upp, om hela Sverige tror jag.

Under sina tio år som kulturchef var Åsa Linderborg inblandad i en rad kontroverser. Det började redan hennes första år, då hon publicerade Donald Boströms reportage om organstölder i Israel. Året därpå granskade hon Bonnierföretagens makt över svenska medier tillsammans med Johannes Wahlström, en skribent som redan anklagats för att sprida antisemitiska myter. Hon har försvarat den högerextrema tidningen Nya Tiders närvaro på Bokmässan, velat diskutera gråzonerna i våldtäktsdomen mot Jean-Claude Arnault, försvarat Kajsa Ekis Ekman när hon kallats transfobisk, kritiserat DN:s rapportering om påstådda ubåtskränkningar av svenskt vatten, och blivit klandrad av PON för sina artiklar om Rysslandsforskaren Martin Kragh, som hon antydde hade kopplingar till brittisk underrättelsetjänst.

Kragh vill hon överhuvudtaget inte prata om.

– Det jag vill säga om honom kommer du ändå inte kunna skriva i tidningen. Det får jag skriva i en annan bok, vi kan ta den diskussionen då. Hela Rysslandskomplexet får bli ett eget kapitel.

Känner du ibland att du hamnar i oväntat sällskap i och med dina ställningstaganden?

– Ja då, men jag kan inte ändra uppfattning eller hålla tyst bara för att någon jag annars inte gillar håller med mig. Att positionera mig på bekostnad av ett mer komplext tänkande, det vill jag inte. Jag vet ju på vilken sida jag står om det demokratiska strecket. Jag vet att jag är socialist, som har väldigt starka liberala stråk i mig vad gäller yttrandefrihet och sådana saker. Det tror jag blir knepigt för många inom den unga vänstern i dag, där är det mer svart eller vitt, ont eller gott.

Kan man då gå hur långt som helst i något slags ansats att ha en öppen debatt, har man inget ansvar för konsekvenserna?

– Man har alltid ansvar för det man säger. Jag försvarar den lagstiftning vi har, man får inte hetsa mot folkgrupp till exempel. Men jag tycker att det snävas in mer och mer vad som är möjligt att säga. Det stora aja baja-fingret åker fram väldigt snabbt. Boken börjar ju med bokmässan 2017 och diskussionen med Nya tider. Då frågade jag mig själv: vem är det som inte får komma nästa år? Då blev det Jordan B Peterson. Året därpå var det Horace Engdahl som var dum och dålig – var slutar det här nånstans? Är det jag som inte är välkommen nästa gång?

Försvarade Mr Cool

Åsa Linderborg är alltså ingen större påhejare av den så kallade deplatforming-rörelsen, som tycker att man ska begränsa det offentliga utrymmet för personer som till exempel uttryckt rasistiska eller sexistiska åsikter. Hon har till exempel försvarat Anton Magnusson, som under alter egot Mr Cool skrivit låten “Knulla barn”. Röststarka feminister som Mia Skäringer och Cissi Wallin drog igång en kampanj mot Magnusson, vilket resulterade i att han avbokades från en rad humorklubbar.

Relationen till den samtida feminismen är alltså förhållandevis frostig, så till den grad att Linderborg inte kallar sig feminist. Socialist räcker gott, och där tycker hon att ett feministiskt perspektiv ingår. Andra beteckningar skapar för stora förväntningar på vad hon ska tycka.

Din dotter säger i boken att du har en ”soft spot” för män, att du har lättare att förstå dem än kvinnor. Stämmer det?

– Jag har sedan min uppväxt med min pappa jättelätt att förstå män, tycker jag själv. Mellan jag var 4 och 14 år satt jag med honom timme efter, kväll efter kväll, år efter år och pratade.

Gör det att du ursäktar deras beteende lättare?

– Ibland kanske, i den meningen att jag inte ställer så höga krav på män. Jag kan bli mer besviken på en kvinna som inte lever upp till mina förväntningar, kanske för att jag är så jäkla ambitiös själv.

Är det verkligen rättvist?

– Nej det säger jag inte, jag inte rättvis eller rationell hela vägen. Den där meningen av min dotter hade varit väldigt lätt för mig att inte ha med i boken, men jag tar med det för att det är sant och då får man väl diskutera det.

”Vita, kränkta män är vanlig arbetarklass”

Det är inte bara den moderna feminismen som kan kännas främmande för Åsa Linderborg. Kulturvänstern tycker hon står längre ifrån arbetarklassen, politikerna på marken och fackförbunden än någonsin.

– Vänstern håller på med frågor där man faktiskt kan vinna någonting. Antirasistiska frågor, feministiska projekt. Det är svårare att driva på för sociala reformer. Ett nytt pensionssystem skulle verkligen behövas, men det håller inte kulturvänstern på med.

– Om kulturvänstern bara säger att problemet är vita, kränkta män, då har man inte en chans att slå tillbaka högerpopulismen. Många av de vita kränkta männen är ju vanlig arbetarklass som min pappa, som förlorade allt. Han fattade inte det här med att han skulle ha vithetsprivilegier, han hade ju fan inga tänder.

Förra året valde Åsa Linderborg att lämna posten som kulturchef, för att i stället bli reporter på kulturredaktionen. I sommar skriver hon en intervjuserie, som i vanlig ordning redan har fått kritik – Linderborgs två första intervjuobjekt var nämligen Ivar Arpi, Svenska Dagbladets omstridda ledarskribent, och Horace Engdahl, av många utmålad som skyldig till Svenska Akademiens moraliska kollaps.

Men just nu har hon semester, och rör sig mest mellan Lasse Didings olika hus i Varberg. På vägen mot Villa Wäring, där Diding efter många turer placerat statyn “Med handväskan som vapen”, pratar vi om det nyligen tillkännagivna åtalet mot Aron Flam för upphovsrättsbrott. Flam har varit en av Linderborgs flitigaste kritiker det senaste decenniet.

– Jag önskar nästan att jag fortfarande var kulturchef, säger hon. Då hade jag försvarat honom i en krönika.

TEXT

Caroline Widenheim

caroline.widenheim@gp.se