Smärta och desperation i Tryckhallen

"Det griper tag någonstans djupt inne i själen och man får nästan lust att gå upp och krama killen", skriver HN:s recensent.

ANNONS
|

Män i rutiga skjortor med akustiska gitarrer som tar berättandet på största allvar. När American Aquarium och Tim Easton besöker Falkenberg vankas musik i världsklass.

– Nästa sång handlar om att livet inte blir som man tänkt sig. Om du gillar sånger om att livet inte blir som man tänkt sig så har vi sju album till salu som alla tar upp samma tema, säger American Aquariums frontman BJ Barham med ett leende innan han vevar igång långsamma tunggungaren ”Lonely ain’t easy”.

Whit Wright sätter tonen redan i introt med sina vemodiga slingor på pedal steel och när BJ Barham sjunger första strofen – ”The only thing certain is we end up alone” – går det inte att värja sig mot Barhams smärta och desperation. Det griper tag någonstans djupt inne i själen och man får nästan lust att gå upp och krama killen.

ANNONS

Det pratas ofta om musik som är ”på riktigt”, men när det gäller BJ Barhams texter är det svårt att beskriva det på något annat sätt. BJ Barham är en historieberättare av rang som lyfter fram sina erfarenheter av livets mörkare sidor; det är så långt ifrån glättigt man kan komma. Det handlar om kampen mot alkoholismen som löper som ett ilsket virus i Barhams släkt (BJ själv är nykter sedan snart tre år), om frustrationen över att inte få pappans respekt (”han tycker fortfarande att jag lever på min hobby”), om brustna relationer, fattigdom och hopplöshet.

Allt framfört med en angelägenhet där Barham sjunger varje sång som om livet hängde på det. Han må skratta och vara avslappnad i mellansnacket, men under låtarna får han något zlatanskt i blicken, ser näst intill rasande ut och slänger upp gitarren i gevärsställning likt Johnny Cash.

BJ Barham grundade American Aquarium i Raleigh, North Carolina 2006 och kom att spendera oräkneliga dagar på turné. Trots det dröjde genombrottet.

2012 övertalades de av Jason Isbell (numera det stora affischnamnet inom americanamusiken) att spela in ytterligare ett album. BJ som då inte hade råd med något annat boende än en lagerlokal var övertygad om att det skulle bli gruppens avskedsalbum. ”Burn.Flicker.Die” är därför en särdeles mörk skiva om misslyckanden, desperation och förlorade förhoppningar.

ANNONS

Men skivan innebar inte slutet, utan början på en helt ny period i bandets karriär. Kritikerna gillade låtarna, nya fans hittade fram till gruppen och spelningarna blev fler och större. När senaste albumet, ”Wolves” släpptes 2015 utropade musiktidningen Rolling Stone American Aquarium som ”ett av tio nya countryband du behöver känna till” (efter nio år och sju studioalbum var det väl på tiden …).

Så när nu BJ Barham ställer den här uppsättningen av sitt American Aquarium (sedan starten har mer än tjugofem olika musiker passerat) inför drygt 150 entusiastiska besökare i Tryckhallen är det en väloljad rockig americanamaskin i medvind som verkar tycka att det är väldigt roligt att stå på scen. Tillsammans skapar de den musikaliska dynamik som är nödvändig för att Barhams texter ska komma till sin rätt. Ömsom lågmält med enbart vispar och akustisk gitarr för att i nästa stund explodera i frenetiska elgitarrsolon. Det må se enkelt ut, men är onekligen ett resultat av många avverkade spelningar.

Och så BJ Barham längst fram. Med glödgande blick och hjärtat utanpå den rutiga skjortan.

”This town has got a way of sucking you in

Chewing you up just to spit you back out again

I ain’t getting any younger

ANNONS

Every day is an uphill battle

Staring down the barrel of the choices that I made.”

Konsertrecension

American Aquarium (+ Tim Easton)

Tryckhallen, Falkenberg,

torsdag den 9 mars.

ANNONS