64 procent av biljetterna är redan sålda till "Johnny Boy" på Stockholms stadsteater. Kanske är det tack vare Björn Afzelius namn, funderar Marianne Lindberg De Geer. Men de som förväntar sig en Afzelius-konsert lär bli besvikna, liksom de som tror att pjäsen är en senkommen och sensationslysten hämnd.
Nej, allt i "Johnny Boy" är inte självbiografiskt, men inspirationen till pjäsen som har premiär på Stockholms stadsteater den 28 september kommer från hennes långa och stormiga relation till Björn Afzelius. Redan 2003 började hon skissa på ett drama med utgångspunkt från varför kvinnor dras till "ouppnåeliga" män - män som tydligt signalerar att de inte är intresserade av att bilda familj, män som uppenbart är otrogna med andra kvinnor.
I pjäsen är Johnny Boy död och begraven. Gina, Rita och Marie sörjer hans död, men är samtidigt märkligt lättade. Äntligen slipper de all längtan och gråt, alla anklagelser och all förnedring. Ändå är det inte Johnny som är skurken i dramat, i det här ömsom subtila, ömsom verklighetstroget klumpiga relations- och maktspelet är ingen enbart ond eller god.
Under repetitionerna är Marianne Lindberg De Geers och Björn Afzelius dotter med i salongen. Rebecca Afzelius är maskörelev på teatern, men fungerar också som ett extra regiöga, och kan säga ifrån om något skorrar fel.
Av en ren slump utkommer i höst en bok om Björn Afzelius, skriven av vännen Gunnar Wesslén. Också den tecknar bilden av en komplex människa, en man som väljer att leva ett pubertalt rockstjärneliv i stället för att ha en lång, innerlig relation till en annan människa. Marianne Lindberg De Geer vill inte kommentera boken, men konstaterar att hennes pjäs skildrar en mycket ensam människa.
Men även om Johnny Boy är den sol kring vilken kvinnorna i pjäsen kretsar är det i själva verket dem som Marianne Lindberg De Geer fokuserar på. Deras manipulationer, deras strategier för att närma sig makten. Eftersom de inte är normen måste de hela tiden förhålla sig till den.
Född: 1946 i Stockholm.
Yrke: Konstnär, dramatiker och debuterande regissör. Är också nybliven chef för konstenheten i Kulturhuset i Stockholm.
Gift med: Konstnären Carl Johan De Geer som varit med och gjort scenografin till pjäsen "Johnny Boy".
Känd för: Exempelvis sviten "Jag tänker på mig själv", där hon på olika sätt har bearbetat och kommenterat redan befintlig konst. Med en pjäs med samma namn gjorde hon dramatikerdebut på Dramaten 2007.
Aktuell: Med pjäsen "Johnny Boy" på Stockholms stadsteater. Nästa år regisserar hon en ny egen pjäs som fått titeln "Under belägring" på Dramaten. Också den handlar om en maktman och hans kvinnor.