Daniel Dumile, mer känd som MF Doom, är något av en rapparnas rappare. Precis som Nick Drake är en personlig favorit för många musiker, är MF Doom poppis bland sina gelikar. Han har varit kungen av undergroundrap i över tio år och har legioner av fans, men har aldrig fått någon större uppmärksamhet utanför hiphopkretsar.
På Linné-scenen denna eftermiddag visar han upp receptet på stor artistisk men småskalig kommersiell framgång: Monotona men varma, jazziga beats. Inga sångrefränger. Inga melodihookar. Inga texter om pengar, bilar och tjejer. En röst smutsigare än en trebent gathund i Mexico City. Ett oerhört dynamiskt flow som maler på i all evighet.
Öppningen med ”Accordian” och ”All caps” är utmärkt, fast ljudet är ganska dåligt. Ryktet säger att Doom är väldigt ojämn live men den här dagen tycks han vara i form. Sedan blir det 40 minuter av de låtar som skulle kunna kallas hits. De inbitna Doom-älskarna blir nog nöjda, men jag är tveksam till om han får några nya fans.
Några timmar senare star Wiz Khalifa på den betydligt större Azalea-scenen. Kontrasten mellan den partyglade rapparen från Pittsburgh och MF Doom kan knappast bli större. Det enda de har gemensamt är kärleken till olagliga substanser.
Om än en bra och karismatisk rappare får Wiz Khalifa räknas till den mer poppiga hiphopen som dominerar radiovågorna. På skiva blir de många sångrefrängerna och hookarna lite väl inställsamma för min del, men live smälter mitt hjärta något. Den tunga basen slår emot bröstkorgen och de smattrande trummorna känns i fötterna, och Khalifa är onekligen en underhållare av rang.
När han avslutar med sin mest kända låt, Black&Yellow, finns det inte en hipster i Slottskogen som står stilla. Förutsättningarna för att senkvällens konsert med Kanye West kan bli en rejäl fest tycks goda.
