Kan Kålle Gunnarsson regissera musikalartister i en spring-i-dörrarna-fars? Jajamensan! Och när buskiskungen Krister Classon står för manuset fylls salongen garanterat av skratt.
Många teaterkomedier pumpas upp långsamt för att kunna explodera någonstans i mitten av andra akten, när alla utlagda trådar har trasslat ihop sig så mycket att de måste börja klippas av. Då kan väntan ibland kännas lång.
Men "Stulen kärlek" kommer mycket snabbare fram till förvecklingen som är pjäsens motor.
Ett döende äktenskap
Redan efter första scenen, där makarna Berit (Sara Axelsson) och Evald (Pierre Hagman) Ericsson Bloms döende äktenskap har etablerats via en härligt, gnabbig könsmaktsdiskussion, smyger inbrottstjuven Bosse (Mathias Jonsson) in.
Han misstas av försäkringsagenten Jerker (Gustaf Jönsson) och grannarna Adam och Eva (Robin Rösehag och Pernilla Karlsson) för att vara Evald, men av paret Bloms för att vara försäkringsassistent.
Mer än så behövs inte för att utlösa en ström av verbala bortförklaringar och situationskomik där fel person dyker upp på fel ställe. Även i Kålle Gunnarssons version på Storan i Falkenberg är övergångarna smidiga och aktörerna säkra, men lite av stjärnglansen saknas i jämförelse med originalet på Lisebergsteatern 2004.
Återbesök efter 13 år
Jag har tidigare mest sett musikaler och klassisk dramatik som "Romeo och Julia", "Den inbillade sjuke" och "Fröken Julie" i mer än en scenversion, så det är intressant att efter nästan 13 år få göra ett återbesök i Krister Classons humorvärd.
Närmast i likhet är nog de två uppsättningar av den komiska monologen "Grottmannen" som jag har bedömt, och när Classon gjorde om "Rena Rama Rolf" (Vallarna år 2000) till "Solsting och sne'språng" (Vallarna 2008).
Det första som slår mig med årets uppsättning av "Stulen kärlek" är hur väl Robin förvaltar rollen som den sege, snurrige pensionären Adam. Thomas Hedengran (då 39 år) kan knappast överträffas i den rollen, så Rösehag (snart 33 år) gör rätt i att lägga sig så nära som möjligt i uttal och tajming.
Det ger resultat och Robins Adam är med rätta en av publikfavoriterna.
En tjuv i centrum
Pernilla Karlsson gör också en rollfigur som är mycket äldre än hon själv och grannen Eva känns trovärdig främst genom rösten.
Att Pernilla inte stjäl scenerna och flörtar med publiken på samma sätt som veteranen Laila Westersund (1942–2011), som var 62 år när hon gjorde rollen, kan man inte begära.
I centrum står tjuven Bosse, som hela tiden har mest press på sig och kan bli avslöjad när som helst.
Yrkesdansaren Mathias Jonsson visar att hans förmåga till slapstick – allt från att få en dörr i ansiktet till att spräcka byxorna och ramla baklänges ner i en soffa – är helt i klass med Mikael Riesebecks.
Att Bosse har en röst som liknar Anders Jacobssons i ljudböckerna om Sune förstärker hans extrema barnslighet, precis som kostymören Tobias Torstenssons val av töntiga kläder.
Sexanspelningar
Därför känns det som att Bosse inte alls förstår sexanspelningarna, i stället för att bli generad av dem (vilket hade varit ännu roligare).
Den som gör närmanden mot Bosse är den sexuellt frigjorda kvinnan i huset, Berit. Sara Axelssons företrädare i rollen, Annika Andersson, finns i premiärpubliken och torde vara nöjd med insatsen.
Sara ger liv åt pjäsen och att hon inte får lika många skratt beror nog på Annikas oslagbara förmåga att förhöja karaktären precis lagom mycket, plus att vi åskådare förväntar oss att allt hon gör är kul, eftersom vi har sett henne i så många andra roliga sammanhang.
Typisk bollplanksroll
Pierre Hagman är stabil som Evald, och det bränner till när otroheten erkänns, men som helhet har han inte riktigt Dag Malmbergs pondus som mansgrisen som på allvar skulle kunna spöa upp en motståndare.
Gustaf Jönsson från Getinge är bland annat känd som dansare i Halmstadrevyn och får nu göra en ganska typisk bollplanksroll, som de andra ska studsa emot. Lite otacksamt, men han sköter sig med den äran och jag undrar bara varför han ska behöva se så utklädd ut med lösmustasch och gråmålat hår.
Originaluppsättningen 2004 spelades 120 gånger och sågs av hela 75 000 personer. Att Storan är en liten teater märks mer genom att det är färre åskådare och inte lika lätt att ryckas med av de andras skratt.
Skämt om bajs
Familjen Dillberg har gjort en ny scenografi, som passar den mindre scenen, men ändå innehåller en flitigt använd soffa ochde nödvändiga utgångarna: tre dörrar och en trappa.
Som jag minns det var "Stulen kärlek" mindre under bältet än Krister Classons Vallarna-komedier, men lite bajs och fisar förekommer ändå. Eller är det Kålles tillägg?
Tja, oavsett vilket så tyder det på bred begåvning och flitigt repeterande när en grupp showartister kan ställa om och göra komedi så här proffsigt. Jag skulle gärna se om "Stulen kärlek" utan det filter som block, penna och kamera innebär.
Teaterrecension
Stulen kärlek
Manus: Krister Classon
Regi: Kålle Gunnarsson
I rollerna: Mathias Jonsson, Sara Axelsson, Gustaf Jönsson, Robin Rösehag, Pernilla Karlsson och Pierre Hagman.
Projektledare, kostym, smink, rekvisita: Tobias Torstensson.
Ljusdesign och scenografi: Ljus & Dekor i Halmstad AB.
Ljud- och ljustekniker: Edvard Sandquist.
Storan, Falkenberg, den 10 mars (fullsatt)
