Recension: Teater Hallands "Den stora ensamheten"

"Fribergs text har stora ambitioner att gestalta samtidens alla motsättningar, men hade nog behövt redigeras", skriver HN:s recensent Björn Gunnarsson.

ANNONS
|

Evert Taube och kaffekalas. Kan det bli mer svenskt. Scenrummet är dukat med fin servis och om inte sju så åtminstone tre sorters kakor när Teater Halland bjuder på sin stora vårsatsning, monologen Den stora ensamheten. Petter Heldt, ensam på scen, bjuder på både Eldarevalsen och Havsörnsvalsen. Då och då - men inte alltför ofta - tilltalar han medlemmar av publiken.

Monologen är författad av Johan Friberg, i Varberg förmodligen mest känd från sin sejour med 123 Schtunk. Numera kan han även räkna viss världsberömmelse efter en roll i En man som heter Ove. Hans pjäs är en text som nog har sin inspiration hos Beckett, kanske också Kafka. Petter Heldts ”Rollkaraktär V” låter i alla fall absurdistiskt.

ANNONS

Länge är det oklart vad han är för en figur. Han plitar noggrant ner sina iakttagelser i ett anteckningsblock och verkar också paranoid och hypokondrisk. Hans iakttagelser handlar om en plågad fakir och romska tiggare, bland dem en hemlös gatumusikant. Hans rädslor tycks vara generaliserad främlingsrädsla: när han sjunger Calle Schewens vals konstaterar han att det ”landet aldrig kommer tillbaka”.

Plötsligt hamnar han i abstrakta resonemang om skuld och oskuld, vilket snabbt går över i mer eller mindre antiziganistiska fördomar. En övergripande poäng framträder så småningom i monologen: att människor lever i parallella verkligheter, och att främlingsrädsla inför det obestämbara samt socialt utanförskap båda är konsekvenser av detta. Den andre har också en andre: den romske gatumusikanten föraktar afrikaner.

Fribergs manus är inte precis glasklart, svängningarna är stora mellan konkretion och abstraktion. ”Rollkaraktär V” blir förälskad i ett butiksbiträde som han samtidigt misstänker för att vara islamistisk terrorist. Detta leder till ett långt resonemang om rädslan för döden: islamister fruktar inte döden, alltså måste sekularister hitta på en sekulär religion för att också kunna undslippa dödsångest. ”Rollkaraktär V:s” religionsvision är nåt kosmologiskt/relativitetsteoretiskt som jag inte alls hänger med på.

Heldts ”rollkaraktär” låter sig spännas fast i en stol - total fångenskap är frihet från alla begär - och när han sjunger Som stjärnor små bryts hans röst i gråt. Fribergs text har stora ambitioner att gestalta samtidens alla motsättningar, men hade nog behövt redigeras. Heldts framförande är stundtals andfått, lite mera andrum mellan orden och lite mindre branta vändningar skulle gjort föreställningen gott.

ANNONS

Till slut tycks en försoning erbjuda sig, när ”rollkaraktären” inser att även han kan leva i ett romläger. Den som är ”innanför” bör bereda sig på ett ”utanför”, bara så kan vi överleva. Men slutrepliken vänder i god absurdistisk anda uppochner även på denna smått religiösa moralitet och dröm om gemenskapsharmoni.

FAKTA: Den stora ensamheten

Manus: Johan Friberg

Regi: Petter Heldt

Medverkande: Petter Heldt

Scenografi: Lisa Burenius

Teater Halland, Varberg 5/3

Under de kommande veckorna kommer monologen att spelas på flera platser i Halland, bland annat Hylte (13/3), Tvååker (14/3) och Falkenber (21/3).

ANNONS