Sommarvärmen kom – trots regnet som hängde i luften – lagom till skolstart och semesterslut. Därmed var kanske festen på Stortorget början på sommaren, istället för slutet?
Oavsett vad så bjöds Falkenberg på en härlig kickoff i form av Hoffmaestro med bland annat Jens Malmlöf i spetsen. Ett band vars utbud bjuder på ett musikaliskt potpurri, sprungen ur olika influenser: ska, reggae, soul och hiphop.
Konsertområdet var tidigare på kvällen fullt av barnfamiljer, när ”Tryck på torget” inleddes av Sean Banan. Därefter tömdes Stortorget för att ge plats till en äldre publik.
Medan barnen stod i kö för en chans att få träffa Sina Samadi, alias Sean Banan, restes öltälten och de lokala förbanden The Felix och DJ Jonsving värmde åskådarna i väntan på Hoffmaestro.
2005 fick Hoffmaestro sitt genombrott med filmen Stockholm boogie, av bröderna Lindgren och med Jens Malmlöf i en huvudroll.
En av filmlåtarna, Desperado, släpptes året efter. Filmen utspelar sig en sommarkväll med fest, röj och dramatik. Ingredienser som definierar Hoffmaestros stil, både vad gäller musik och framträdande – även så här tio år senare.
På scen i Falkenberg hade kompisgänget fantastiskt roligt ihop och verkade göra detta just för det är kul. Det smittade av sig på publiken och troligen är det därför som Hoffmaestro anses vara en av Sveriges bästa liveakter.
De prestigelösa polarna körde sitt egna race och var inte bara ett band utan mer ett kollektiv som stod på scen och skapade vad som var för många blev sommarens sista fest.
Jens Malmlöf började kvällen med att påpeka att det var härligt att se en blandad publik och det var det. Den yngre generationen häckade längst fram, medan de äldre stod utspridda längre bak.
När Malmlöf ropade ut och efterlyste allsång började flera besökare uppfatta vilken låt som skulle komma, för innan musiken tog fart nynnade publiken på introt till Highway man. Med denna låt blandades konsertpubliken. De äldre åskådarna tog ett steg fram och på så sätt blev Highway man lite av kvällens höjdpunkt.
Främsta egenskapen som bandet besitter är variationen av stilar, framförallt det faktum att musikerna har talangen att ta till sig alla stilar och göra dem till sina egna. Och det är dessvärre där som förväntningarna bryts till en viss del.
Röj i all ära, men bandets styrka ligger i kapaciteten att skapa kontraster med olika musikgenrer. Därför blev höjdpunkterna när Melo (Nils Tull) tolkade Sexual healing, Kaliffa Karlsson körde sin låt Det strålar så om dig och när Jens Malmlöf framförde den egna So you do (Slimi Jimi bubby boy).
Hoffmaestro är ett storslaget band, med många medlemmar, som med entusiasm skapade fest. Men det är i låtarna där rösterna står i fokus och kontrast uppstår som Hoffmaestro är som bäst.
Röj är kul, men i slutändan blir de ösiga partierna relativt lika varandra. Däremot är det få band som har en sådan hög energi och som får publiken att engageras på ett livfullt sätt.
Lördagens konsert blev sommarens kickoff. Fest hade utlovats och fest blev det. Hoffmaestro är utan tvekan ett band som kan skapa just ”Tryck på torget”.
