Frazey Fords själfyllda röst mötte ett stabilt band som svängde utan yviga gester.
Frazey Fords själfyllda röst mötte ett stabilt band som svängde utan yviga gester.

Intim americana i mörk och varm lokal

Girl Power-festivalen i Falkenberg avslutades med stora kontraster när Frazey Ford tog över Tryckhallens scen efter Ellen Sundberg.

ANNONS
|

Man kan fråga sig om det är något med Jämtland som gör att landskapet lämpar sig extra bra som grogrund för kvalitetsfylld svensk americana. Eller så är det bara en tillfällighet att flera intressanta artister har sina rötter just där.

Oavsett så är Fluru ytterligare en ambassadör för de musikskapare som lyckas väva ihop svenska och amerikanska influenser och skapa en egen americanahybrid. Som andas lika mycket dammig amerikansk landsbygd som svenska fjällvidder och djupa granskogar.

I ärlighetens namn är det bara bandets sångerska Malin Edblad som har jämtländska rötter, och gruppen har numera Stockholm som bas, men det går inte att komma ifrån att hon sätter sin prägel på musiken med sin kraftfulla stämma som rymmer både vemod och värme.

ANNONS

Musikerna i Fluru är duktiga på att bygga ett ödesmättat och smärtsamt vackert musiklandskap. Dessutom med en nästintill perfekt stämsång.

Definitivt ett band att hålla ögonen på framöver och en perfekt start på en kväll som medvetet riktar strålkastaren på några av alla fantastiska kvinnliga artister som rör sig under americanans väl tilltagna paraply. Utan att tillställningen för den skull upplevs kvoterad.

Ett välfyllt Tryckhallen får nämligen se fyra kvinnliga akter som alla är i Falkenberg på egna meriter. Och även om det bjuds på musikalisk bredd så är den gemensamma nämnaren snarare hur man spelar än vem som spelar. Det här är musik som är på riktigt, med berättandet i fokus.

Det är ingen lätt uppgift att ta över efter Fluru, men kvällens lokala representant, Anna-Lena Winter från Glommen, gör sitt bästa. Efter en lite nervös inledning får hon så småningom igång publiken med hjälp av avslappnad attityd, skönt riv i rösten och en inkännande Örjan Mäki som kompar på elgitarr.

Winters låtar är inte omedelbara utan kräver en del av lyssnaren och blir bitvis monotont suggestiva. Det är effektfullt, men jag kan inte låta bli att önska en bas som komplement till de två elgitarrerna. Det hade skapat lite mer tyngd och trygghet.

ANNONS

Likaledes jämtländska Ellen Sundberg tar över efter Winter. 23-åringen som har jämförts med First Aid Kit släpper sitt tredje album i höst och verkar vara på ständig jakt efter sitt musikaliska uttryck.

Nya singeln "Favorite town" har ett nästan Håkan Hellström-poppigt anslag och roterar på såväl P3 som P4, men live blir hennes musik något helt annat. Mörkt suggestiv och kompakt elektronisk där basen lägger ett tungt distat grundsväng och gitarren fyller med emellanåt synthliknande ljudmattor.

Ellen sjunger med en punkig självsäkerhet och det är fascinerande att se hur hon verkar spjärna emot att bli inplacerad i ett musikaliskt fack. Jag kan visserligen sakna första skivans mer singer-songwriter-känsla där såväl fiol som banjo fanns med, men det här är absolut inte dåligt. Bara annorlunda.

Kvällens sista artist, kanadensiska Frazey Ford, kunde inte utgöra en större kontrast till Sundberg. Med sitt karakteristiska vibrato levererar hon en dryg timmes själfull soul som gör sig bäst i en trång, mörk och varm lokal sent in på småtimmarna när gränsen mellan dröm och verklighet luckras upp.

Rösten fladdrar lik en rastlös och ömtålig fjäril på jakt efter en trygg plats att slå sig ned. Det funkar eftersom det sex man starka bandet skapar ett stabilt sväng utan yviga gester.

ANNONS

Emellanåt blir det nästan introvert där Frazey Ford låter sig vaggas av musiken med slutna ögon och intensiteten dras ned så mycket att man instinktivt tar ett steg närmare scenen för att inte missa något.

Någon kanske skulle invända att det blir för segt och likriktat, men det är lite som med löpning – det gäller att släppa taget och komma in i andra andningen för att uppskatta det fullt ut.

Synd bara att så många långt bak i lokalen tenderar att gång på gång bryta den musikaliska förtrollningen genom att prata så högt att det stör. Det borde finnas bättre ställen för konferenser än en konsertlokal.

ANNONS