Fokus på Taube när Lill Lindfors mötte Sven-Bertil

När Sven-Bertil delar scen med Lill Lindfors i Nöjesparken är nämligen 14 av 23 sånger (se låtlista nedan) skrivna av hans pappa Evert.

"Han är så tjusig", viskar en dam i närheten när den legendariske sångaren visar sig.

Roligast för mig, som tillhör den lilla minoriteten av åskådare som är under 50, är de udda visorna som inte är stapelvaror bland trubadurer eller spelas på var och varannan allsångskväll.

Två av dem förhöjs dessutom av Sven-Bertil Taubes introduktioner. Om barnvisan "Fiorella från Caramella" berättar han att den handlar om systern Ellinor (1930–1998) och att även han som liten var utlovad en egen sång, men att den aldrig blev skriven.

Mer dråpligt är det när Sven-Bertil hör Evert förklara hur svårt det är att medvetet skriva "Karl-Alfred och Ellinor" så att den blir orytmisk och har konstiga betoningar.

Att den nu 81-årige sångaren fortfarande har en skön botten i sin röst hörs i "Min älskling" (du är som en ros). Senare i "Sommarnatt" (Kom i min famn) sjunger han både starkt och snabbt utan att tappa känslan.

Bäst är inlevelsen och hur han in i minsta rörelse illustrerar texten. Ploppljudet han gör när en vinflaska öppnas i "Fritiof i Arkadien" är en kul detalj som lyfter en visa som jag annars inte fastnar för.

Niklas Strömstedts "Förlorad igen" hämtas från tv-programmet "Så mycket bättre", men resten av låtarna som Evert Taube inte har skrivit tar Lill Lindfors hand om.

Där finns det även utrymme för Anders Ekdahls skickliga band att släppa loss lite. När Cornelis "Felicia – adjö" görs som popballad bränner Hector Bingert av ett bluesigt tenorsaxsolo med härliga flageoletter (övertoner).

Den Uruguay-födde blåsaren får även prata om och demonstrera sin sydamerikanska quenaflöjt i "Gracias a la vida" (Jag vill tacka livet), medan gitarristen Mats Norrefalk tar hand om kvällens tredje instrumentala melodi "La partida", en vals från Venezuela.

"Trubbel" visar att även Lill Lindfors är grym på att förmedla innehållet i en sångtext, och tar igen det stämman har mist i spänst och klarhet genom sitt starka känslomässiga uttryck.

Men jag hade gärna sett mer av det sköna funkkompet och skippat övergången till den traditionella bossanovan.

Brasilianska takter blir det även när Lill tolkar Taube i "Här är den sköna sommar" och gör "Invitation till Guatemala" ur en kvinnas perspektiv.

"Pepita dansar" görs i ett mer spännande arrangemang, så det gör inget att Lill tappar text. Den följs av första duetten, "Röster i natten", som är en stillsam dialog.

Inför "Om du nånsin kommer fram till Samarkand" bjuder Lill på ett stå upp-liknande snack om dåligt minne och när hon och Sven-Bertil kommer av sig i duetten "Tango i Nizza" skojar sångerskan rutinerat om att publiken nu "får vara med om något nytt och se hur vi har det på jobbet".

"Havsörnsvals" görs också som duett, men den griper inte tag och i stället flyger mina tankar iväg till "Melodikrysset".

Jag förutsätter att låten har varit med där, kanske med frågan "Vad tar rovdjuret i den här visan?" (ental, obestämd form). Svar: and.

För mig blir konsertens helhet viktigare än det rent musikaliska och det är upplyftande att se två proffs hålla hög nivå långt efter pensionsåldern.

Gulligast är när Sven-Bertil Taube på grund av nedsatt syn blir förvirrad av att Lill Lindfors byter sida inför "Så skimrande var aldrig havet". Han undrar därför: "Ska jag stå här".

Lill replikerar blixtsnabbt: "Du får stå var du vill, för jag kommer ändå att ställa mig bredvid dig".

TEXT

Martin Erlandsson

martin.erlandsson@hn.se