Solen har för länge sedan låtit sina sista strålar värma alla musikentusiaster när kvällens musikaliska fyrverkeri exploderar på allvar. Och det känns självklart att det är Luther Dickinson som orkestrerar det hela. Det är trots allt den fjärde juli – USA:s nationaldag – och Dickinsons rötter sträcker sig djupt i det område som kanske mest förknippas med den amerikanska musik som står i fokus för kvällen. För det är ju i triangeln som bildas mellan städerna Nashville, Memphis och New Orleans som rötterna till blues, jazz, country, rock ’n’ roll, rockabilly, bluegrass, cajun, zydeco och gospel – det som numera trycks in under americanaparaplyet – kan spåras.
Luther Dickinson från Hernando, Mississippi – som tillsammans med brodern Cody utgör kvällens huvudakt, North Mississippi Allstars – har precis manglat Falkenberg med sin vibrerande utveckling av hill country blues. Det är pulserande, hypnotiserande och repetitivt. Sakta men säkert har Luthers ylande gitarr förvandlat Hwitans grönskande trädgård till en skitig landsväg långt ute på den amerikanska Södern. När så extranummer ska spelas ropar denne ödmjuke gitarrgigant in kvällens alla medverkande för att gemensamt – och högst improviserat – ta sig an the Bands klassiska ”The Weight”. Med ens blir det tydligt att americanan inte enbart är en amerikansk angelägenhet, i själva verket är det ju musik som återvänder till sina europeiska rötter.
Därför känns det inte konstigt att en av kvällens starkast lysande stjärnor är brittiska Yola Carter. Den relativt okända soulsångerskan har en röst och personlighet som på ett naturligt sätt tar plats och kräver uppmärksamhet. En monumental urladdning som får besökarna att skaka på huvudet med ett lyckligt leende.
Det är tredje gången som den ambulerande americanafestivalen Rolling Rootsy Revue ger sig ut på de svenska vägarna och precis som tidigare år är det en imponerande och varierad blandning artister som uppträder. Den här gången verkar briljanta gitarrister med bluesinfluenser löpa som en röd tråd i programmet. Färgstarka Aaron Lee Tasjan, iklädd prickig skjorta, lila solglasögon och matchande boots, visar att hans växande popularitet i hemlandet är välförtjänt. Kombinationen av tralliga refränger, suggestivt tunggung, avväpnande personlighet och en röst värdig en popstjärna gör honom till en självklar favorit. Att han dessutom spelar gitarrsolon som funnes det ingen morgondag gör det hela inte sämre.
Eilen Jewell och hennes tre kompmusiker är på ett sätt Tasjans raka motsats. Återhållsamt, melankoliskt och färgkoordinerat i svart. Men det finns ett grundsväng som är oemotståndligt. När kvartetten spelar ett knippe traditionella bluescovers som ska släppas på ett album i september är det som om vi förflyttades till en trång, mörk lokal en bra bit efter midnatt..
Nytt för i år är försöket med två scener. Tanken är att minska ställtiden som uppstår när artisterna måste rigga om. Den mindre scenen får en tydligt avskalad singer-songwriter-karaktär som utgör en välkommen kontrast till larmet på den stora scenen.
När Luther Dickinson till sist fått stopp på det skenande allsångståget några minuter innan midnatt går det inte att konstatera annat än att det känns smått onödigt att ta sig till USA för att behöva uppleva genuin americana. En liten bit av Södern finns ju redan i en trädgård bredvid Ätran.
Artister på stora scenen:
Yola Carter, Aaron Lee Tasjan, Eilen Jewell och North Mississippi Allstars.
Artister på lilla scenen:
A Choir of Ghosts, Ellen Sundberg & Richard Smitt, Northern Indians och Dead Man Winter.
