Martin Svensson: ”Jag hatade att vara känd”

Han ringer upp när han är ute och går en förmiddagspromenad i hemstaden Stockholm, den numera 42-åriga Martin Svensson. I oktober är han aktuell med hela tre nya böcker. Vilka ska vi återkomma till lite senare.

För den stora massan är Martin kanske fortfarande mest känd som den unga killen från Håsten som blev rikskändis med låtar som ”Yeah yeah wow wow” och ”Neon” i slutet av 1990-talet.

Mycket vatten har runnit under broarna sen dess.

– Jag har gjort slut med den personen jag var då. Jag upplevde att jag hatade att vara känd. Det var fruktansvärt, säger Martin med samma energi och inlevelse han verkar ha i varenda mening under den knappa timme vi pratar i telefon.

Varför den unga Martin avskydde att vara i rampljuset finns det inget enkelt svar på. Mycket handlade om att han upplevde sig reducerad som människa.

– Folk har inte tid att skaffa sig en nyanserad bild av kändisar. I stället blir man bara en projektionsyta för andra människors idéer om vem man är. Det var inte min grej.

Satsar på författarskap

I dag låter det som att Martin är ganska nöjd med att musikkarriären blev kortvarig och att han slapp vara offentlig under särskilt lång tid. De senaste åren har han istället i huvudsak ägnat sig åt att ”hålla käften och skriva.” Och många böcker har det blivit. Debuten kom 2007 med romanen ”Hej! Mitt namn var Elton Persson”, som bland annat skildrar artistlivet och dess baksidor. Inte fullt självbiografisk, men heller inte helt utan inspiration hämtad från det egna livet.

Sedan dess har det blivit barnböcker, bakböcker och en rad biografier åt kändisar, spökskrivna tillsammans med parhästen Leif Eriksson. Martin har också hunnit med att skriva ett par böcker om hederskultur – men några politiska frågor har han ingen lust att diskutera under den här intervjun.

– Jag uttrycker inga politiska åsikter alls offentligt längre. Åsikter har ändå ingenting med vem man är att göra, åsikter är bara en produkt av hur du växt upp, vilken tid du lever i och vilka människor du omger dig med. Åsikter definierar inte en människa.

Vad definierar en människa då?

– Det är väl snarare hur man beter sig i olika situationer. Jag har träffat ruttna människor med bra åsikter och goda människor med ruttna åsikter. Det handlar inte om det.

I oktober ger Martin och Leif Eriksson ut en biografi om den amerikanske bloggaren och tv-kändisen Perez Hilton. Dessutom kommer en om systrarna Graaf. På frågan om varför han fastnat så för att skriva böcker åt andra har Martin ett rakt och enkelt svar:

– För att jag kände att jag kunde bli riktigt bra på det redan första gången jag gjorde det. Då skrev jag åt Johannes Brost. Som artist var jag kanske helt okej och som romanförfattare var jag bitvis duglig. Men det här kände jag att jag kunde bli riktig jäkla bra på. Och så hade jag aldrig känt tidigare.

Du måste ha ett stort intresse för andra människor?

– Det har jag alltid haft. Men lite kan det också hänga ihop med att jag totalt tappade intresset för mig själv som person. Allt det där sökandet man höll på med som ung, det lämnade jag bakom mig efter att jag skrivit min första roman 2007.

Luna med superkraften

I oktober släpps även första boken i serien om Luna, en barnbok som riktar sig barn i åldrarna sex till nio år. I korthet handlar den om en flicka med superkraften att kunna höra väldigt bra. Martin har skrivit den tillsammans med Leif Eriksson och Sören Olsson – den Sören som bland annat skrivit böckerna om Bert och Sune.

– Luna upplever att ingen hör henne, och därför får hon sin superkraft. Att skriva böcker, oavsett om de är för barn eller vuxna, handlar om att berätta en så bra historia som möjligt på ett så bra sätt som möjligt.

I dag bor Martin i Stockholm, men är i England och USA flera månader om året för att jobba. Hans barn är 11 och 16 år, men Martin tycker att familjelivet funkar bra, trots allt resande. När han och frun är borta från varandra hinner de också längta efter varandra. Hon reser också mycket, och de har rest en hel del tillsammans.

– Vi har alltid haft det så här, och vi har en dynamik i vårt förhållande som gör att det fungerar. Jag skulle nog kunna säga att vi har en väldigt okomplicerad relation. Varje kväll jag får somna bredvid henne känner jag att jag verkligen älskar henne, så kanske inte alla har det när man varit gifta i 17 år.

I dag bor Martins föräldrar och syster (för övrigt författaren Sara Beischer) i Halmstad. I Varberg finns ingen familj kvar, och inte heller särskilt mycket vänner.

”De relationer man får med personerna man skriver för får man inte med någon annan människa, och de relationerna har varit bra för mig.”

Behov av kreativitet

Många år har gått sedan Martin som 17-åring lämnade Håsten och småstaden för att satsa på en musikkarriär i Stockholm. Några planer på att flytta tillbaka finns inte.

– Men det är inte så att jag har något emot Varberg alls, jag hade en toppenuppväxt. För mig som höll på med musik fanns det ändå en hel del där. Och när jag stack var det inte så att jag flyttade från något, det var mer att jag ville flytta till något.

Nu har du varit författare i 13 år. Har du ett behov av att skriva?

– Ett behov av att vara kreativ har jag alltid haft, men sen om det måste vara via skrift vet jag inte. Däremot har jag, efter att ha skrivit självbiografier åt andra så länge, utvecklat ett behov av de relationer jag skapar med människorna jag jobbar med, säger Martin och avslutar:

– De relationer man får med personerna man skriver för får man inte med någon annan människa, och de relationerna har varit bra för mig.

TEXT

Karin Bergh

kb@hallandsposten.se