Jag har inte dubbelkollat, men jag är rätt säker på att om man slår upp ordet folkkär i Svenska Akademiens ordlista så står det Jill Johnson finstilt inom parentes någonstans.
Tack vare lång och trogen tjänst har den Ängelholmsbördiga sångerskan fått den uppmärksamhet och uppskattning hon så väl förtjänar, och belönas numera med utsålda konserter på löpande band (de 500 biljetterna till Stålboms tog slut på mindre än en timme).
Efter den hyllade tv-serien Jills veranda, där hennes genuina personlighet gick genom tv-rutan, nådde hon fram till en ännu större publik.
När Jill Johnson nu står på Stålboms fantastiska scen på nytt denna magiska sommarkväll gör hon premiär för en nio spelningar lång turné där det är musiken som står i fokus. Bakom sig har hon några intensiva år med bland annat 155 krogshower.
– Jag kan lova er att jag är lite trött på korta kjolar och monologer om mig själv, så de här nio konserterna ska bara handla om musik, säger Jill och verkar uppriktigt lycklig över att stå på scen.
Om Jill Johnsons skivutgivning är aningen spretig så blir helheten live betydligt mer enhetlig. Stommen utgörs av välspelad countryrock, som emellanåt drar lite mer åt det skitigare americanahållet.
I tv-programmen var det tydligt att Jill Johnsson har många musikaliska brunnar att ösa ur. Hon attraheras inte enbart av den moderna countryn, utan söker ofta dess rötter. Ända upp till appalachernas källflöden.
Och det är också när hon vågar sig bortom den mest bredbenta musiken som det brinner till lite extra på Stålboms scen.
Som när hon gör en fin version av Townes Van Zandts smärtsamt vackra ballad If i needed you (som Emmylou Harris gjorde populär 1981), då känslofyllt slidespel av gitarristen Göran Eriksson får sällskap av Roger Gustafssons banjo och Jills imponerande röst kommer till sin rätt när det brustna sipprar igenom det polerade.
Emmylou Harris löper för övrigt som en röd tråd genom kvällen. Jill Johnson hinner med att spela såväl Harris låtar Rhythm guitar och Boulder to Birmingham, berätta anekdoter från Polarprisgalan (där Harris fick ta emot pris tidigare i år) och de två sångerskornas möte i Harris kök i Nashville, innan hon avslutar med en vackert avskalad version av ”en av världens vackraste kärleksballader”, Love hurts (som Harris gjort oförglömlig tillsammans med Gram Parsons).
Det märks att musikerna i kompbandet spelat ihop länge, det svänger bra och de lägger en fin grund för Jill att jobba på.
Inte minst Göran Erikssons varierade gitarrspel – bland annat slide på distad akustisk gitarr – hjälper till att sätta färg på tillställningen. Det här är för övrigt en sådan kväll där alla som gillar många olika instrument på scen får sitt lystmäte tillfredsställt.
Musikerna hinner plocka fram såväl mandolin som banjo, pedal steel, munspel och ett otal gitarrer. Till och med Patrik Hjerling varierar mellan tre olika basar.
Det råder inga tvivel om att alla krogshowerna lämnat positiva spår hos Jill Johnson. Hon är självsäker, avslappnad och sjunger bättre än någonsin. Att hon dessutom verkligen verkar gilla vad hon håller på med gör inte saken sämre.
När till sist Jill går in för landning, och får igång publiken med ordentlig allsång till Dolly Partons Jolene, står det tämligen klart att få kan hota Johnsons ställning som Sveriges okrönta countrydrottning.
