Förskjutningen skedde redan under 2010-talet. Men det är under det kommande årtiondet som det verkligen kommer att bli tydligt att det är de unga kvinnorna som dominerar populärmusiken.
Och det av ungefär samma anledningar som att är det är de unga kvinnorna som kommer vinna allt större mark och makt även inom politiken, näringslivet, opinionsbildningen, medierna och juridiken. För att de gör jobbet på ett helt annat sätt än oss killar och män.
Vi som ända sedan skolan vant oss vid att det mesta löser sig bara man har en skön attityd och rätt kompisar bör tala om för våra söner att det där inte funkar längre. Det kommer de om inte annat snart upptäcka på egen hand.
Samtidigt som killarna yrvaket inser de nya spelreglerna i ett samhälle där patriarkatet monteras ned så glider tjejerna förbi i ytterfil. De är nämligen redan slipade i att de måste vara lite bättre, lite smartare, jobba lite hårdare och inte minst ha en emotionell och empatisk kompetens för att ta sig framåt och uppåt.
Och som med så mycket annat märks förändringarna först och bäst inom popmusiken. Där har vi redan stjärnor som Robyn, Taylor Swift, Lana Del Rey, Ariana Grande och Billie Eilish. Tjejer som inte har varken tid och lust att be om hjälp eller vägvisning. De bara kör. De är popmusikens Greta Thunbergs. Kolla bara på hur Robyn tog makten över sin egen musik och ut kom 2010-talets bästa poplåt - "Dancing on my own."
De här tjejerna är inte längre några undantag. De är regeln. De är den nya normen.
En terrorist försökte skrämma Ariana Grande och hennes fans till tystnad i Manchester. Hon svarade med att snabbt arrangera en gala som firade musiken, kärleken och solidariteten. Billie Eillish klev rakt ut ur flickrummet och upp på de största scenerna.
De här tjejerna är inte längre några undantag. De är regeln. De är den nya normen. Snart, kanske redan nu är snubben med gitarr eller grabben med de skrytiga rimmen, de som har den största uppförsbacken på väg mot genombrott och lyssnare.
För det handlar ju inte bara om framåtanda och hårt arbete. När popmusiken utvecklas behövs det också nya sorters berättelser. Och det är där den emotionella kompetensen kommer in. Allt fler undersökningar visar hur killar inte läser, hur män har svårt att knyta starka vänskapsband med andra män och hur allt fler får allt svårare att uttrycka vad man känner och vad man vill. De saknar språk. de har inte rätt verktyg. Det är ett jätteproblem om det är så att västvärldens män blir ensamma, tysta, inåtvända. Kanske till och med arga. Vi behöver hitta sätt att vara öppna och sårbara inför oss själva och varandra.
Ett sätt är att lyssna på musiken från kvinnliga låtskrivare och artister. När Laleh Pourkarim träffar en ny artist som hon ska skriva åt börjar de med att prata känslor, livserfarenheter, sorger och glädjeämnen. Hon kan det, klarar sådana samtal. Först efter det kommer sångerna. Inifrån och ut, med substans.
Titta på de bästa plattorna från förra året – alla bär texter som är såväl poetiska som personliga. De kan vara subtila eller rakt på sak men de är på en helt annan nivå än vad vi sett hos de, i många fall svenska mäns, hitraketer från de senaste femton åren.
Ribban har höjts, kartan har ritats om och de är kvinnliga låtskrivare, artister och snart även producenter som har kompassen.
