Filmrecension: Livlöst trots Will Smith x 2

"Men vem har egentligen efterfrågat detta?" är en mening som ofta far genom huvudet hos icke- "early adopters" när nya tekniska landvinningar når konsumentled.

Utrustad med en ny 3D-teknik (med en bildhastighet av hela 60 bilder per sekund) har den oftast imponerande regissören Ang Lee ("Berättelsen om Pi", "Brokeback mountain") försökt sig på att visuellt revolutionera filmkonsten. Eller tja, åtminstone 3D-tekniken.

3D+ kallas för "nästa generations bioformat". Men tekniken övertygar inte riktigt för frågan dyker upp igen: Vem ska vilja se detta? Resultatet är förfärligt.

Bilderna är så skarpa att de inte har något med verkligheten att göra, det skapas ett yrselframkallande eget universum som i ton och stil påminner om datorspelsberättande.

Det är säkert en medveten poäng, hotet från strömningstjänsterna pressar filmbranschen och ivriga försök att låta film- och datorspel smälta samman i en lönsam dans görs då och då. Det brukar nästan alltid bli jättedåligt.

Greppet skulle möjligen kunna funka om man gjorde en film som likt "Avatar" utspelar sig i just ett annat universum. Men i en b-thriller med Will Smith i huvudrollerna (han spelar sin rollfigur både som medelålders och som digitalt restaurerad ungdom) känns det visuella uttrycket i den här historien bara plågsamt fult och livlöst.

Filmen kommer inte att kunna visas överallt i det nya formatet. Men utan den nya tekniken finns sannolikt ännu mindre att hämta ur "Gemini man".

Man lider faktiskt med Will Smith, som verkar vilja berätta en seriös historia om de sår i själen som våldsverkare får leva med. Det är ganska fint att se tröttheten i hans ögon i rollen som den åldrande yrkesmördaren Henry Brogan, som försöker pensionera sig från sin statliga topphemliga tjänst.

Av röriga anledningar blir han i stället jagad av sin egen myndighet och genom en annan, krystad manusvändning skickas en klon för att döda honom. Den yngre Will Smith-versionen är så obehaglig att man bara vill linda in sig i gamla "Fresh Prince i Bel Air"-avsnitt som tröst.

Miranda Sigander/TT