Filmrecension: Kannibalromans som chockerar

Efter 20 minuter är jag för första gången som filmkritiker på väg att lämna min stol och rusa ut från biografen. Det här går bara inte att se en sekund mer av. Någonstans måste även en härdad kritiker säga ifrån.

Men pliktkänslan håller mig kvar och tur är väl det. För "Bones and all" är en vidunderlig och konstnärligt vågad film om utanförskap, att leva med en hopplös framtid och vad det yttersta kärleksbeviset är. Bortsett från spekulationsfilmer och b-rullar är det bland det märkligaste som visats på bio riktat till en bred publik. Alltså ett måste för cineaster.

Men en varning behöver utfärdas – den kräsmagade ska absolut inte se denna film. Punkt slut. Aldrig någonsin.

Det är otroligt att Timothée Chalamet, denna guldgosse i Hollywood, som kan få göra vad han vill i filmvärlden inte bara spelar den ena huvudrollen utan även har valt detta som första film att själv producera. Ett imponerande konstnärligt risktagande.

Filmen följer Meran (Taylor Russell), en till synes helt vanlig tonåring, som efter att ha blivit lämnad av sin far träffar Lee (Chalamet), som också har flytt hemifrån. Paret finner varandra i utanförskapet och slår sig ihop på en roadtrip till Merans mamma i norra USA.

Så långt en alldeles traditionell berättelse om två ungdomar i utanförskap. Det är inget unikt. Men här finns en avgörande skillnad – Meran och Lee är kannibaler. Hungern är dessutom enorm och måste stillas. De måste äta människokött – om och om igen.

Men allt människoätandet sker på bekostnad av skildringen av deras relation, som känns underutvecklad, trots det som står på spel. Allt äckel kommer i vägen.

Regissören Luca Guadagnino sparar nämligen inte på köttslamsorna och blodet som sprutar och det blir för mycket. Historien hade kunnat berättas utan de makabra slaktscenerna med tänder som gnager på kroppsdelar. Filmen går över gränsen för smaklöshet och det skymmer den underliggande historien om den förtvivlan Merans och Lees utanförskap orsakar dem.