Filmrecension: Halvdan Viking

Det är en välbekant story, pojken från Öst och flickan från Väst som absolut inte får träffas men ändå gör det och blir vänner trots att de borde ligga i fejd med varandra. Innan någon hinner säga "söstra mi" har det busiga paret förenats i ett dolt uppror mot sina föräldrar och dessutom påbörjat en matsmugglingsplan som (på aningen oklart vis) är tänkt att ena de båda byarna igen.

"Halvdan Viking" är fritt baserad på Martin "LasseMajas detektivbyrå" Widmarks böcker om den lille vikingapojken Halvdan, som bor med byns smed Björn (Peter Haber) i väntan på sin pappas återkomst från havet. Det har gått sju år sedan sist men Halvdan har inte gett upp hoppet. Han är lite utstött i sin by, men vi bjuds egentligen inte på särskilt mycket bakgrund. I den andra byn är den kaxiga Meia prinsessa men hon verkar inte trivas särskilt bra heller. Speciellt inte sedan byn hakar på den senaste trenden, kristendomen, och en ondsint munk dyker upp och börjar styra och ställa.

Om bara någon med samma fasta hand kunde ha styrt upp den här storyn, som är full av potential men aldrig får till något riktigt flyt. Varför haltar Halvdan? Varför finns det så mycket mat i den ena byn medan den andra lider av svält? Och det där bråket om yxan, som tydligen är roten till att byarna ligger i fejd, är rätt segt.

Precis som i merparten av filmatiseringarna om Widmarks unga deckarduo saknas all form av djup och äkta känsla. Det beror delvis sannolikt på att det helt enkelt inte ens i grundmaterialet existerar något mer än lite småkul tidsfördriv.

Bäst på att leverera just den varan är Claes Månsson, vars experimentsugne Espen har en helt egen liten Monty Python-show i showen, som är mycket sevärd. Samma skruvade stämning plockas, mycket roligt, upp av Ellen Jelinek när hon tvingar sin vikingahövding (Torkel Peterson) att jämlikt dela på föräldraskapets bördor, precis när lillen har bajsat.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra